ÅSIKT

Finlands vita arv

Henrik Arnstad om Lapporörelsen – norra Europas mäktigaste mellankrigsfascism

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
Foto: TT
Marskalk Gustaf Mannerheim (t v) med Adolf Hitler i samband med hans besök i Hitlers högkvarter Wolfsschanze 29 juni 1942.
KULTUR

Finland är ett land där 1900-talet är ett öppet sår – infekterat av exempelvis alliansen med nazismen 1941-1944. Men den politiserade tystnaden störs av modiga historiker som exempelvis Oula Silvennoinen, Marko Tikka och Aapo Roselius, vilka nu utkommit med ett verk om den mäktiga finska mellankrigstida fascismen.

Boken Finska fascister (”Suomalaiset fasistit”) finns ännu inte på svenska, men en översättning lär vara på väg. Verket har nämligen inte – vilket var vad jag själv trodde – tystats ner av finska medier. Tvärtom! Uppmärksamheten har varit närmast enorm. Det antyder en möjlig förändring i den finländska historiepolitiken.

Fascismforskning är dock kontroversiellt. Även i Sverige är synen på fascismen stereotyp. Ideologin domineras av de två mest kända exemplen: Hitler och Mussolini. Ridstövlar, uniformer och totalitära samhällssystem. Men fascistiska manifestationer efter ideologins födelse 1919 var – och förblir – enormt mycket mer än bara italienska PNF och tyska NSDAP.

Över hela jordklotet, från Japan i öster till Latinamerika i väster, uppstod under mellankrigstiden hundratals fascistiska rörelser med enorma skillnader sinsemellan. Faktum är att dessa så kallade ”perifera fascismer” ofta utgör mer intressanta studieobjekt än tyska brunskjortor och italienska svartskjortor.

Den finska fascismens fundament var upplevelsen av inbördeskriget 1918, som förenklat kan beskrivas som att den finska högern (de ”vita”) besegrade vänstern (de ”röda”). Den vita segern ledde till hämndaktioner, massmord och koncentrationsläger. Men slutresultatet blev inte auktoritärt styre som många vita önskat. Finland blev en parlamentarisk demokrati, där vänstern tilläts (om än under stundtals svåra omständigheter) fortsätta verka. Det uppfattade många ”vita” som en dolkstöt i ryggen. Grunden var lagd för finsk fascism.

På kvällen 29 november 1929 kunde luften i den finska orten Lappo (Lapua) nästan skäras med kniv. Ungkommunister hade uppstudsigt beslutat samlas i samhället, för att manifestera sin existens. Resultatet blev upplopp där uppretade antikommunister slog ungkommunisterna blodiga, slet av dem deras röda skjortor och körde iväg dem. I december grundades Lapporörelsen, för att skydda ”det vita arvet” gentemot kommunismen. Norra Europas mäktigaste mellankrigstida fascism – Lapporörelsen – var född.

Rörelsen utövade sitt inflytande genom att bli en stat i staten. Lappo övertog aldrig den formella makten, som Hitler eller Mussolini, utan nådde en position där de dikterade politik som sedan utfördes av statsstyret. Lappo kombinerade detta med bestialiskt politiskt våld, vilket åstadkom en flexibilitet som visade sig effektiv.

I juli 1930 marscherade tolvtusen Lappomän in i Helsingfors där de ceremoniellt och underdånigt mottogs av regeringens representanter.

Systemets styrka var även dess svaghet. Lapporörelsen hade inte direktkontroll, varken över statens våldsresurser eller den egna rörelsens förgreningar. Det skulle visa sig ödesdigert 1932 då några Lappomän i Mäntsälä improviserat försökte sig på en kupp.

Denna direkta konflikt med staten blev en katastrof för Lappo, som försvann från den politiska arenan och ersattes av ett traditionellt parlamentariskt parti (IKL). Vid valet 1933 erhöll fascisterna 14 platser (av totalt 200) i parlamentet. Men dagarna som skuggregerande stat i staten var över.

Hur ska man då som historiker bedöma Lappo? Här skiljer sig min slutsats från många finländska akademiker, som anser att rörelsen var misslyckad. Men Lappo nådde enormt – om än kortvarigt – nationellt inflytande. I alla fall om man jämför med de mellankrigstida fascismerna i exempelvis Sverige. Även efter Lappofiaskot 1932 kvarstod inflytandet, diskursivt.

År 1941 omsattes detta i praktisk politik, då Finland (symboliserat av Lapposympatisören marskalk Gustaf Mannerheim) förverkligade rörelsens utrikespolitiska utopier i samarbete med Hitler. Lapporörelsen förändrade Finland.

Det märks även idag, då det rasistiska partiet Sannfinländarna förvaltar ”det vita arvet” och sitter i den finska regeringen. Sannfinländarnas försvarsminister Jussi Niinistö har själv skrivit om Lapporörelsen, och urskuldat dess terror ”som oslipade utslag för äktfinsk humor”.

Henrik Arnstad

ARTIKELN HANDLAR OM