ÅSIKT

Vänstern måste sluta vingla

Åsa Linderborg om Nya Tider, Bokmässan och yttrandefriheten

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
Aftonbladets monter, förra årets bokmässa.
KULTUR

Förra veckan fick vi frågan om inte Aftonbladet borde bojkotta bokmässan nu när Nya Tider beviljats ha en monter. Vi svarade att vi ska vara på plats som vanligt. Efter påtryckningar ändrade sig Bok och Bibliotek, Nya Tider är inte längre välkomna. Inget av besluten har arrangörerna lyckats förklara.

Frågan om nazikopplade Nya tider är inte enkel, men heller inte särskilt svår. Bokmässans tema är pressfrihet. Att stoppa en tidning som erhåller statligt presstöd blir då knepigt. Det vore skillnad om årets tema var alla människors lika värde.

Ett argument mot Nya tiders medverkan är att rasifierade besökare måste kunna känna sig ”trygga i rummet”. Det faller platt, eftersom högerextremisterna kan köpa inträdesbiljett som alla andra. Det brukar de också göra, de är bara smarta nog att lämna marschkängorna hemma.

Mot detta kan man hävda att det är en helt annan sak att legitimera dem med en egen monterplats. Ja visserligen, men mest på symbolplan.

Symbolstriderna tar allt syre. Demokratins grundläggande idé – folkets självstyre – är ifrågasatt av massiva krafter, men det är bara yttrandefrihetsfrågor som engagerar oss. Vilka ord får man använda? Vad får man rita? Vem ska få prata var? Så skapas både intolerans och martyrskap.

Vår samtid har en trist inställning till samtalets förmåga att övertyga. Ropen att stoppa den obekväma åsikten hörs allt oftare. Som publicist plågas jag av den vänster som vinglar kring de liberala fri- och rättigheter som äldre vänstergenerationer slog sig blodiga för. Det är rättigheter som måste vara självklara om vi nån gång ges chansen att bygga ett svenskt samhälle på socialistiska principer. Att tumma på dessa principer redan nu inger inget förtroende.

Några inom vänstern menar att vi måste tillåta Nya Tider, för annars kan det bli vi som stoppas nästa gång. Det är ett strategiskt argument som saknar den principiella dimensionen.

Men det finns tillfällen när det är rätt att försöka stoppa högerextremisterna. Som när nassarna trakasserar de boende längs linje 17. Eller när de demonstrerar på Kristallnatten. Man ska ifrågasätta Publicistklubben när Avpixlat bjuds in till en panel som vilken gäst som helst, en sajt utan ansvarig utgivare som sprider namn och adresser på journalister med förtäckt uppmaning till våld.

Det är en demokratisk rättighet att skräna ut Jimmie Åkesson, men vi kan aldrig ifrågasätta hans rätt att hålla möte. Ramaskriet om bokmässan påminner om när SD-ledaren signerade sin bok Satis polito på Södermalm. Provokationen funkade utmärkt. Nytorgsfolket skrek, att du hör inte hemma i våra kvarter! Men i vilket bostadsområde anser vi att Åkesson ”hör hemma”? Eller ska han inte få signera sin skittråkiga bok nånstans alls?

Det finns inga ”trygga rum” längre. De flesta med invandrarbakgrund har nån jobbarkompis som vill kasta ut alla som heter Ayla och Achmed. De kan aldrig bojkotta sina arbetsplatser. De skulle heller inte bli hjälpta av att vi andra säger nej tack till Göteborg. Vi som ställer ut på bokmässan har större möjligheter än de flesta yrkesgrupper att ta diskussionen med – eller rakt av skita i – brunskjortorna.

I Aftonbladets monter ska vi prata om pressofriheten i Turkiet, Polen, Thailand, Ryssland ... Det är ointressant för vilka grupper dessa regimer stryper ordet, problemet är att de alls gör det. Man kan verkligen inte påstå att demokratin är hotad för att Nya Tider inte får ha monter på bokmässan, men det komplicerar onekligen de samtal som ska ljuda under fyra dar.

ARTIKELN HANDLAR OM