ÅSIKT

Normkritiken satt i tvångströja

Åsa Linderborg om en kulturpolitik som tystar oliktänkande

Foto: ROBIN LORENTZ-ALLARD
tidstypisk konsekvens ställs till svarsI sin roll som samordnare mot våldsbejakande terrorism startade Mona Sahlin (S) en stödlinje som skulle hjälpa anhöriga till personer som ansluter sig till extremistiska miljöer. Men mer än hälften av de som ringde linjen kom inte fram och personerna som jobbade med den var inte tillräckligt utbildade. Nu ställs Mona Sahlin till svars av Alice Bah Kuhnke (MP). ”Samordnaren skulle säkerställa kompetensen hos utföraren och ta fram riktlinjer och rutiner för samtalen som kommer in. De här direktiven har inte följts”, säger Bah Kuhnke.
KULTUR
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
Stellan Larsson.

I kväll klockan 18.30, måndagen den 3 oktober, skulle jag ha deltagit i ett samtal på Stockholms Stadsbibliotek om scenkonsten och normkritik. Så blev det inte. Arrangören, Nationella Dramaturgiatet, pallade inte ett drev mot samtalets upplägg. I lördags eftermiddag meddelades vi att seminariet ställts in.

Kritiken, främst formulerad av den separatistiska organisationen Black Coffee, handlar om programmet och deltagarna.

Till att börja med ifrågasatte man Stellan Larssons med­verkan.

Stellan Larsson dramatiserade i våras för Radioteatern den antifascistiske dramatikern Ödön von Horváths pjäs Ungdom utan Gud. I pjäsen förekommer n-ordet, vilket placerade Radioteatern i en kokande gryta av rammelbuljong.

Skinnsvedd ålade SR:s ledning Radioteatern att göra ”avbön” genom att tvinga med­arbetarna att retuschera föreställningen (med resultat att förövaren i pjäsen fick en luddigare framtoning).

Det var bland annat detta skattefinansierade ingrepp i den konstnärliga friheten – som är så nära statlig censur man kan komma – som för­anledde Nationella Dramaturgiatet att ordna det samtal på Stadsbiblioteket som nu har ställts in.

Till kritiken mot kvällens arrangemang hör också att i Stadsbiblioteket i informationen om kvällen skrev ut n-ordet, om än med citationstecken. Det var lika okunnigt och klumpigt som Författar­förbundets rubriksättning på översättarseminariet på bokmässan i Göteborg och man bad raskt om ursäkt. Men ändå: det är n-ordet som ska diskuteras. Det är svårt att prata om ett begrepp som inte under några som helst omständigheter får nämnas, inte ens i ett samtal om konstens villkor.

Det var emellertid inte bara Stellan Larsson som kritikerna menade var en omöjlig komponent. Även resten av panelen var åt helvete eftersom den var för vit. En av deltagarna var visserligen Makode Linde, men efter utställningen Negerkungens återkomst anses han diskvalificerad. Han är svart, men har fel åsikter.

Man krävde därför en afro­svensk representant med rätt perspektiv. Detta hörsammade Stadsbiblioteket, som uppmanade Nationella Dramaturgiatet att ta in någon som skulle vara ”en tydlig motvikt” till Makode Linde. Flera namn föreslogs, som antingen ratades för att de var opålitliga eller som avböjde att medverka, varav några erkände att de inte vågade­ av rädsla att säga något fel.

Samtidigt fick Stadsbiblio­teket klart för sig att det fanns långt gångna ambitioner att aktivt sabotera samtalet; en sit in (massbokning av biljetter) planerades i syfte att störa och skrämma deltagarna. Stads­biblioteket uppfattade situationen som så hotfull, att de satsade­ extra resurser på säkerheten.

I lördags gav de vika för drevet. I samråd med Stads­biblioteket ställde Nationella Dramaturgiatet, djupt splittrad i frågan, in alltihop.

När Staffan Valdemar Holm, som också skulle ha deltagit i samtalet, fick veta det blev han så förbannad, att han klippte sönder sitt lånekort. Han mejlar, med citaträtt, att han är oändligt glad att han inte längre behöver uppehålla sig ”i det här sjuka landet, där saker och ting hela tiden tycks bli fel med de bästa intentioner.”

Det här är en historia om en dogmatisk grupp som likt Rebellrörelsen på 70-talet använder hot och trakasserier för att stöta bort dem som inte är renläriga: Det finns bara ett enda sätt att definiera och agera­ normkritik.

Den representant man krävde­ i panelen skulle med andra ord inte ha ett intellektuellt mandat att resonera i en prövande mening. Hen skulle sitta där som en förprogrammerad buktalardocka och hålla linjen – den som Black Coffee har stakat ut. Konfrontation, med andra ord, inte samtal där man lär sig något av varandra.

Ingen av drevmakarna visste ett skit om vad vi i panelen skulle­ komma fram till. Men hellre än att låta oss prata såg man till att arrangörerna blev så nervösa att de blåste av.

Det här är också en historia om den ängslighet som numera­ råder inom alla kulturbärande institutioner. Att Nationella Dramaturgiatet och Stads­biblioteket inte stod pall för ett drev i sociala medier är generande ryggradslöst, men också tidstypiskt och en logisk konsekvens av regeringens kultur­politik.

När Alice Bah Kuhnke tillträdde som kulturminister före­trädde hon ett parti som fort­farande 35 år efter sitt grundande saknade kulturpolitiskt program. (Detta har dock aldrig hindrat kulturarbetare från att rösta på Miljöpartiet. Inte heller påverkade det Stefan Löfven att ge Kulturdepartementet till MP.) Efter ett år lade en arbetsgrupp fram ett förslag till kulturprogram som visserligen dissades både internt i partiet och av alla som läste det, men som ändå blivit regeringspolitik: Alla institutioner ska underkastas ett och samma normkritiska tänkande, allt och alla ska silas genom ett identitetspolitiskt durkslag. Annars kan man bli av med pengarna.

Det är den här öppet politiserade kulturpolitiken som påverkade arrangörerna att ställa in ett seminarium om scenkonsten i en föränderlig tid.

Det är den som styr Svenska Filminstitutet.

Det är den som nu i höst har ställt in kikarsiktet på museiverksamheten.

Ola Wong uppmärksammade nyligen en utredning om kulturarvet och världsmuseerna (Svenska Dagbladet 28 sept). Östasiatiska, Etnografiska, Medelhavs­museet i Stockholm och Världskulturmuseet i Göteborg ska i framtiden fokusera på miljö, demokrati och mångkultur. Prisgiven åt ”tillfälliga intellektuella trender” - vilket helt strider mot museernas etiska riktlinjer - uppdras museerna att fostra besökarna i identitetspolitiska banor. (Något de kan syssla med fram till nästa maktskifte, när de åläggs nya ideologiska propåer av klåfingriga politiker.)

Det här påbörjades redan under den förra regeringen. Ämnes­experter, forskare och mångåriga intendenter har petats bort eller flytt fältet, ersatta av människor med ”rätt tänk”, ofta hämtade från diverse PR-byråer. Behöver man ha områdesexpertis, hyr man in det på lösa timmar.

Att normkritiken upphöjts till östtysk metod blev tydligt när det härom veckan avslöjades att Utbildningsradion gjort ”djup­intervjuer” med sin personal om sexuell läggning och religion. I mångfaldens namn, har en statligt finansierad arbets­givare förhört sin personal om hur de knullar och vad de tror på. De upp­manades också berätta vad de visste om sina jobbarkompisar. Ett femtiotal medarbetare lät sig förhöras – det är ju förhör det här handlar om – utan att protestera. Hur är det möjligt? Och hur är det möjligt att UR:s ledning får sitta kvar?

När Per-Axel Jansson, reporter på UR, ville göra ett norm­kritiskt reportage om normkritik, uppfattades han som så besvärlig att han fick lämna sin arbetsplats sedan nio år tillbaka. I Studio Ett (21 sept) kunde hans chef inte svara på frågan huruvida en manlig journalist kan intervjua en kvinna eller om det krävs en kvinna­ för den uppgiften.

Frågan är om något annat demokratiskt land har så tydligt politiska krav och förväntningar på kulturen som Sverige. Regeringen har bestämt inriktningen och genom lätt iscensatta drev på sociala medier ser olika intressegrupper till att politiken blir verklighet. Den som vill problematisera saken blir av med anslagen, får sparken, byter bransch, bryter ihop eller sätter på sig själv­censurens tvångströja.

Oron – fasan – för den här utvecklingen är inte en höger- eller vänsterfråga. Problemet är mycket så större än så. Det handlar om den konstnärliga friheten, om forskningens oberoende, om statens tilltro till att medborgarna är intelligenta nog att tänka själva. Det handlar om demo­krati.

I söndags kväll kom beskedet att Stadsbiblioteket ändrat sig. Samtalet blir av, om vi vill. Plötsligt blev man mer rädd för medierna än för mobben. Med detta vinglande utan en egen argumentation har Stockholm visat att stan är fullt kapabel att arrangera Bokmässan nästa år.

Det ofrånkomliga resultatet är att snart ingen vågar hålla eller ställa upp på något samtal om kulturen och normkritiken, för det leder bara till allvarligt trubbel. Det är en backlash för det som är helt nödvändigt, nämligen att vi blir bättre på att ifrågasätta sådant som majoritetssamhället tar för givet.

Ska det vara något mer innan vi stänger? Nej, tack. Det räcker nu.