ÅSIKT

Slutet – för asylrätten

Petter Larsson om EU:s kohandel som ska stoppa flyktingströmmen redan utanför unionens gränser

Foto: AP
stängt Migranter bakom stängsel i Turkiet. EU vill tvinga fattiga länder utanför Europa att agera gränsvakt åt unionen.
KULTUR
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

Flyktingkrisen förra året knäckte EU:s gemensamma asylpolitik. Land på land införde gränskontroller och försämrade villkoren för asylsökande i en kortsynt kapplöpning mot botten. Nu svarar EU-kommissionen med ett bombardemang av förslag för att ta tillbaka kommandot och likrikta staternas politik.

De har tyvärr ganska lite att göra med att hjälpa flyktingar, och desto mer med att sortera, kontrollera och deportera dem.

De bärande idéerna är att unionen ska ta emot så få flyktingar som möjligt, att hindra flyktingar att själva välja var de söker asyl, att dra en hård gräns mellan flyktingar och andra migranter och att snabba på utvisningarna.

Den mest positiva förändringen gäller Dublinförordningen. Den omplacering inom unionen av flyktingar från länder med väldigt många asylsökande – Italien, Grekland och Ungern – som man tidigare kommit överens om omvandlas nu till ett permanent system. Det utgår ifrån en beräkning av hur många asylsökande varje medlemsstat borde ta emot i förhållande till bärkraft. Så snart ett land tar emot mer än 50 procent fler asylsökande än man ”borde” göra, startar en omplacering till andra länder.

Som ett sätt att i alla fall öka solidariteten inom unionen lite och avlasta hårt pressade länder är det ett framsteg.

Sen är förstås frågan om det kommer att fungera. Av de 160 000 personer man tidigare beslutat ska omplaceras har ju bara några hundra ännu kommit i väg.

Ännu bättre hade förmodligen varit om man helt lyfte asylpolitiken till EU-nivå, så att alla flyktingar finge söka asyl i unionen som helhet och sedan fördelades rättvis mellan medlemsländerna. Det var en tanke som Kommissionen luftade i april, men som man inte gått vidare med.

Förslagen på likriktningen av staternas politik grundas i att EU-kommissionen är besatt av att stoppa det man kallar asylshopping, alltså att människor försöker ta sig till vissa länder snarare än andra för att söka asyl. I botten ligger, även om det inte sägs, att Kommissionen vill slå vakt om den fria rörligheten inom unionen. Att organisera handelsflödena är EU:s absoluta kärnuppgift. Lastbilskaravanerna måste rulla obehindrat. Det var detta som hotades när staterna fällde ner gränsbommarna förra året. Därför måste de asylsökandes resor mellan olika länder nu stoppas.

Det ska ske genom att de behandlas exakt lika överallt, vilket man tror kan åstadkommas genom att det som tidigare varit mer flexibla regler (direktiv), nu omvandlas till lag (förordning).

Det är dock inte säkert att en sådan harmonisering löser det ”problem” Kommissionen vill lösa. Snarare än att de närstuderar olika länders regelverk, kan man ju tänka sig att asylsökande reser till de länder där det sedan tidigare finns en diaspora av landsmän, och framförallt till länder med en bra ekonomi och arbetsmarknad. Exemplet Tyskland, som tog emot flest asylsökande i hela unionen förra året trots att man bara delade ut tillfälliga uppehållstillstånd, talar för det.

Ändå är det svårt att i princip invända mot harmoniseringen. Det är inte rimligt att staternas bedömningar av vem som har rätt till asyl, på vilket sätt detta utreds och hur asylsökande behandlas skiljer sig åt alltför mycket mellan olika länder. En afghan ska till exempel inte, som i dag, ha 20 gånger högre chans att få asyl i Italien än i Bulgarien.

Problemet är i stället att Kommissionens lägger ribban så lågt. Det är inte de minst generösa länderna som körs över, snarare de mest generösa.

När ECRE, paraplyorgan för många av Europas flyktingorganisationer, gick igenom de hundratals sidorna med förslag hittade man två – ja, två – positiva åtgärder: snabb tillgång till en god man för minderåriga och uppmaningar om att asylsökande bör få arbeta i väntan på besked (vilket de redan får i Sverige).

Jag finner ytterligare en: även familjer som uppstått under tiden på flykt – om man till exempel gift sig eller fått barn på vägen till Europa – ska kunna räknas som familjer.

Det enskilt allvarligaste för Sverige är att det med de nya reglerna blir olagligt att gå tillbaka till permanenta uppehållstillstånd. Flyktingar ska enbart få tillfälliga tillstånd, som ska omprövas flera gånger, för att se om det ändå inte är möjligt att deportera dem.

Möjligen är det bekvämt för regeringen, som kan hänvisa till EU när man gör denna del av den påstått tillfälliga asyllagen permanent. Men för integrationen är det förödande. Vem satsar fullt ut på det nya landet, när man vet att man kan bli utkastad? Vilken arbetsgivare anställer någon som snart kan försvinna?

Vidare blir det krav på att myndigheterna utreder möjligheten till internflykt, alltså att skicka tillbaka en asylsökande till en säkrare del av dennes hemland. Den möjligheten finns redan i dag, men nu blir det obligatoriskt. Tanken är enkel: fler ska ut.

Personer som av egen fri vilja ”skapat” skäl för asyl efter att de lämnat sitt hemland ska kunna nekas asyl. Det skulle till exempel kunna handla om någon som börjar bedriva politisk opposition först efter att ha lämnat hemlandet.

Och den som fått uppehållstillstånd i ett land, men sedan bosätter sig i ett annat, ska straffas hårdare. Sådan bosättning är redan förbjuden under de fem första åren. Flyktingar får alltså inte till exempel ta ett jobb eller börja plugga i ett annat land. Om de ändå gör det, ska deras femåriga nationsarrest i avskräckande syfte nu börja räknas från noll igen.

Fler ansökningar ska också snabbehandlas. Det betyder att man inte gör lika noggranna utredningar. Här vill Kommissionen upprätta en gemensam EU-lista över så kallat säkra länder, vars medborgare för det mesta inte har något behov av skydd.

Det är i och för sig inte obegripligt att man vill avlasta myndigheterna genom snabba avslag till folk som uppenbart saknar asylskäl. Länder som Tyskland och Ungern har ju till exemplet sett tiotusentals asylsökande från staterna i forna Jugoslavien, där en mycket liten andel verkligen har skyddsbehov. Problemet är att snabbprocedurens individuella prövning riskerar att bara bli en formalitet, med följden att det lilla fåtal som verkligen behöver skydd inte får det.

Det är i första hand Balkan-länderna som ska finnas på listan, men kanske även, och mer problematiskt, Turkiet, där hela 23 procent av de asylsökande hade väl grundade skäl för sina ansökningar under 2014. Detta alltså redan innan landet befann sig i det demokratiska sammanbrott det nu gör.

Relationerna till andra länder är även på andra sätt helt centrala för att minska antalet asylsökande i Europa.

Dels ska man med Turkiet-avtalet som förebild förmå asiatiska och afrikanska stater, inklusive diktaturens Sudan och det sönderfallna Libyen, att sätta stopp för migrationen till EU redan i sina egna länder. Dels gäller det att få dem att ta tillbaka sina egna medborgare när de utvisas från EU.

Här bör EU ”använda alla påtryckningar och incitament man har till sitt förfogande.”  En viktig förhandlingsbricka är just migrationspolitiken. Om landet X stoppar flyktingar, så kan EU till exempel erbjuda sig att göra det lättare för dess medborgare att arbeta eller studera i unionen.

Den minst smickrande delen av denna kohandel gäller kvotflyktingar. I kommissionens förslag till ett nytt EU-samordnat kvotflyktingsystem skriver man rakt ut att unionen ska prioritera att ta emot kvotflyktingar från länder som anstränger sig för att hindra migranter att ta sig till EU och som tar tillbaka sina medborgare när de utvisas.

”Ett cyniskt försök att stärka Fort Europas murar”, kommenterar Amnesty International.

Inte heller åtar sig EU generöst att ta emot väldigt många kvotflyktingar som motprestation. 20 000 om året tänker man sig (av de cirka två miljoner FN anser skulle behöva en kvotplats).

Kort sagt: EU är redo att både muta och vrida om armen på andra stater för att de ska bilda ett slags buffertzon som hindrar migranter att ta sig till Europa.

På så vis fortsätter man den politik som med bland annat visumkrav och transportörsansvar som medel går ut på att flytta unionens yttre gräns till andra länder, dit europeiska tv-kameror och väljaropinioner aldrig når, och där EU inte har något ansvar för att asylrätten verkligen tillämpas och mänskliga rättigheter respekteras.

Ett exempel på hur unionens outsourcade gränsvakter kan bete sig fick vi redan 2005 då Läkare utan gränser rapporterade om hur marockanska myndigheter dumpat hundratals migranter utan förnödenheter i öknen på gränsen till Algeriet. Andra exempel får vi nu gång på gång från Turkiet, som låter militär beskjuta och döda flyktingar vid gränsen mot Syrien.

Det är en mycket oroväckande utveckling. Om modellen med buffertzoner skulle genomföras fullt ut, skulle det betyda att unionen de facto inför det slags ”tak” för flyktingmottagandet, som även i Sverige förts fram som alternativ till den individuella asylrätten.

Flyktingkonventionen skulle kvarstå på pappret, men eftersom mycket få flyktingar skulle kunna sätta sin fot på europeisk jord för att kräva sin rätt, vore det mest en formsak. Nästan allt flyktingmottagande skulle ske genom kvotflyktingsystemet, och staterna skulle därmed själva kunna välja precis hur många, eller få, flyktingar de vill ta emot år för år.

Låt mig gissa att det inte direkt skulle innebära att fler människor fick skydd.

Det vore asylrättens död.

FAKTA

KÄLLOR

Proposal for a regulation establishing a common procedure for international protection in the Union and repealing Directive 2013/32/EU

Proposal for a regulation establishing the criteria and mechanisms for determining the Member State responsible for examining an application for international protection lodged in one of the Member States by a third-country national or a stateless person.

Proposal for a regulation on standards for the qualification of third-country nationals or stateless persons as beneficiaries of international protection, for a uniform status for refugees or for persons eligible for subsidiary protection and for the content of the protection granted and amending Council Directive 2003/109/EC of 25 November 2003 concerning the status of third-country nationals who are long-term residents

Proposal for a directive laying down standards for the reception of applicants for international protection

Proposal for a regulation establishing a Union Resettlement Framework and amending Regulation (EU) No 516/2014 of the European Parliament and the Council

Communication from the Commission.  Towards a reform of the common European asylum system and enhancing legal avenues to Europe.

Communication from the Commission. A European Agenda on migration.