ÅSIKT

En värld av teater har försvunnit

Claes Wahlin om Dario Fos bortgång

Dario Fo (1926-2016).
KULTUR
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

Utan tvekan är det en sorti av dramatisk effekt som Dario Fo nu har gjort, hans sista. Samma dag som Svenska Akademien tillkännager årets pristagare i litteratur, lämnar Fo scenen för gott.

Han erhöll Nobelpriset 1997 och jag minns hans Nobeltal, en underhållande enmansföreställning där det utskrivna talet ackompanjerades av en rad teckningar. Det var ju inte bara för att han likt en medeltida gycklare ”gisslar makten och återupprättar de utsattas värdighet”, som Nobelmotiveringen löd, som han belönades. Priset uppmärksammade också den muntliga litteraturen och dess fortlevnad in i modern tid.

Fo föddes 1926 och var en teaterns mångsysslare. Han skrev, spelade, regisserade och gjorde scenografi. I hans familj fanns det varken någon tradition av teater eller akademiska studier. Hans far, en kringresande försäljare, brukade däremot locka sina kunder med att berätta fantastiska historier, något som gjorde intryck på sonen. Efter kriget studerade Fo arkitektur, men blev snart intresserad av scenografi. Familjens flytt till Milano, med syftet att ge barnen en utbildning, samanfaller med Fos läsning av Marx och Gramsci. Han översätter Brecht, Lorca och Majakovskij.

Under dessa efterkrigsår uppstår en rad friteatrar, piccoli teatri, som strävar efter en mer folklig teater. Dario Fo ser mycket på teater och upptäcks så måningom vara en talang och blir medlem i en teatertrupp. 1951 träffar han Franca Rame, vars familj hade verkat inom teatern ända sedan slutet av 1600-talet. De blir ett par och kommer sedan att arbeta tillsammans resten av livet. Rama dog 2013.

Dario Fo var en mästare på sceniska monologer. Med rötter tillbaka till commedia dell’arte och genom att undergräva det officiella språkbruket med lingvistiska och retoriska tekniker skapar han en alldeles egen stil, tydligast i hans mest kända föreställning, Mistero Buffo, som för övrigt Björn Granath med stor skicklighet spelade i Stockholm på 80-talet.

Fo skapar variationer på urgamla berättelser från Bibeln, Shakespeare eller medeltida historier. Under 50-talet spelar han, bland annat på den sedermera berömda Piccolo Teatro i Milano, han skriver, medverkar i radio och filmer och mot slutet av decenniet bildas Kompaniet Fo-Rame. Det är också då, efter omfattande turnéer runt om i Italien, som Fo får nationell uppmärksamhet med pjäsen Ärkeänglarna spelar inte flipper.

Fo och Rame blir något av nationella hjältar. När deras sketcher visas i tv mer eller mindre stannar landet. De blir också censurerade. En sketch om hur maffian mördar en polis visar sig för stark för det italienska tv-bolaget Rai och de döms till böter och portas från radio och tv i femton år. Men de spelar teater, politisk gruppteater mot slutet av 60-talet, och råkar i bråk med såväl kommunistpartiet som med myndigheter.

Så kommer då Mistero Buffo, gyckelspelet som driver med makten där gestik och mimik är viktigare än det talade ordet. Föreställningen blir en oerhörd succé och man uppskattar att den spelades över 5 000 gånger. Omtalad blir också Anarkisten som slängdes ut genom fönstret av en olyckshändelse, som den svenska översättningen (av Carlo och Anna Barsotti, Hans Hellberg) lyder, om en massaker som troddes vara organiserad av staten.

Under 70-talet kommer pjäser som Vi betalar inte, vi betalar inte, Inget går upp mot mammas gräs eller Historien om tigern, för att nämna några av de som även spelades i Sverige. En rad pjäser, ofta med samtidspolitisk anknytning, sätts upp av Fo och Rame. 1975 nomineras han av några svenska intellektuella till Nobelpriset, med största sannolikhet var Lars Forssell en av dessa, som också satt i akademien när priset väl tilldelades Fo drygt 20 år senare.

Fos teaterkarriär är omfattande. Han och Franca turnerade i över 50 länder, hans, eller rättare deras popularitet var stor och det ständiga utmanande av makten, av orättvisorna och korruptionen gjorde paret till moderna gycklare som också gav en urgammal teatertradition nytt liv. Nu är både han och Franca borta. En värld av teater har försvunnit.