ÅSIKT

Säkra kompetensen på svenska museer

Forskare om vad som borde stå i centrum i museidebatten

Foto: TT
Utställningen ”(O)mänskligt” på Etnografiska museet i Stockholm.
KULTUR
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

DEBATT. I museidebatten som pågår nu saknas själva hjärtefrågan: Hur säkras kunskapsarbetet med samlingarna?

Östasiatiska museet, Medelhavsmuseet och Etnografiska museet har, utöver sina utställningar, också uppdraget att förvalta samlingar av föremål, fotografier och arkiv. Tillgänglig personal sätter gränsen för möjligheterna att studera magasin­­erade föremål, fotografier och arkivhandlingar liksom att läsa böcker i biblioteken. Allt är inlåst men ingenting är hemligt. Alla har tillträde men sällan genast. Museerna har också ansvar för att föremålen som förvaltas och ställs ut får med sig en berättelse om sin ursprungliga kontext. Mycket få av dem hade sina ursprungliga beställare och brukare här i Eurasiens nordvästliga periferi.

År 2006, innan den första stora personalneddragningen, arbetade sju ämneskunniga på Medelhavsmuseet (museichef och intendenter). I dag är det 1,25. På Etnografiska museet finns i dag en ämneskunnig intendent (det vill säga med inriktning på kulturantropologi/ socialantropologi), år 2012 arbetade fyra intendenter där.

Det är samlingarna och uppdraget att förstå och förmedla också de ursprungliga sammanhang i vilka de skapades som skiljer museer från andra verksamheter som visar utställningar, till exempel Mångkulturellt centrum i Botkyrka eller det kommersiellt framgångsrika Fotografiska museet.

Mångkulturellt centrum, berättar hemsidan vill ”… öka kunskapen om de nya förutsättningar för svenska institutioner som följer i spåren av migration och globalisering”. Den kommunala stiftelsen ”… verkar för ett samhälle där mångfalden reflekteras i den nationella självbilden och där migration är en självklar del i det svenska kulturarvet.”. Mångkulturellt centrum tar vårt sam­tida Sverige som utgångspunkt för forskning och publika samtal där också museerna kan vara delaktiga.

Men är allt om världen sagt ifall dagens Sverige, denna glest och sent befolkade nordvästra utpost på den eurasiska kontinenten, blir navet kring vilket alla samtal kretsar – samtidigt som berättelser om historien globen runt används för att legitimera de blodigaste praktiker?

Finns det ett värde i att på Östasiatiska museet reflektera över områden i Asien utan att ta vägen över tankar kring den vita borgerlighetens manliga blick?

Då finns möjlighet att till exempel konstatera att islam och buddhismen är religiösa traditioner med västligt ursprung – om man befinner sig i Kina. Och föremål måste studeras i egen rätt för att någon ska kunna berätta buddhismens historia från Sydasien österut i Asiens skilda samhällen.

Egyptologin föddes av de europeiska kolonialmakterna – men utställningen om Egyptens historia, som den presenteras på Medelhavsmuseet, ger den som vill en inblick i livsvillkoren också för de många som gav farao det dagliga brödet.

Hur säkras nu kunskapsarbetet? Oberoende av förslaget till regeringen pågår förhandlingar med skilda intressenter för att hyra ut lokaler på Östasiatiska museet. Biblioteket på museet, ett specialbibliotek för Asiens arkeologi, konst- och kulturhistoria och ett av de viktigaste biblioteken för sinologisk litteratur med historisk inriktning i norra Europa är dock undantaget. Med museets samlingar är det en stark publik miljö för berättelsen också om Kinas långa teknik- och bildnings­historia.

Eva Myrdal

Christian Mühlenbock

Senior forskare respektive forskare/intendent på Statens museer för världskultur