ÅSIKT

Hey, mr Teaterman

Kristofer Andersson om Bob Dylans masker – och Akademiens politiska val

Stjärnans olika ansikten. Bob Dylan 1963, 1966, 1989, 2016 och 1978.
KULTUR
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

NOBELPRISET. En dryg vecka har gått sedan Bob Dylan tilldelades Nobelpriset i litteratur.

Det väcker flera tankar. En av dem handlar om apelsin-tv; ett journalistiskt begrepp som innebär att hålla upp en apelsin framför kameran, för att sedan konstatera att man håller upp en apelsin framför kameran.

Så ska man inte göra, utan man ska lägga till information som inte redan syns i bild.

Andra ord för samma sak: Undertext, att inte redovisa onödiga detaljer; vikten av att inte vara övertydlig, flertydlighet. Sådant brukar Nobelpristagare ha koll på, liksom litteraturkritiker, eftersom det är konstnärliga grundämnen.

Allt oftare tycks vi dock inte bara nöja oss med, utan direkt kräva, att bara få titta på apelsinen och inget mer. Det märks i politiken, där det enda sättet att övertyga mottagaren om att det faktiskt finns folk som har ont i benet är att dra fram Berit, 57, från Grythyttan, som får berätta om hur ont hon har i benet.

Och det märks i reaktionerna på valet av Bob Dylan som Nobelpristagare. En dryg vecka har gått, och främst har vi diskuterat att killen är 1) tyst, 2) gammal, 3) var emot saker för länge sedan, samt 4) att det finns killar som gillar Dylan.

Apelsinspaningar. Den litterära expertisen har varit ovanligt utlämnad till omvärldens kunskap den här gången, och den visade sig vara bristfällig.

Att Bob Dylan är tyst och gammal är ju svårt att argumentera emot, men den som på allvar vill hävda att hans mest essentiella period var det politiska sextiotalet har bevisbördan mot sig, om man nu inte vill värdera Nobelpris medelst försäljning, vilket ju ingen människa vill. Att vara tjugo bast och inte gilla krig gör varken en Raoul Wallenberg eller en Wisława Szymborska. Sanningen är ju att det i fallet Dylan inte är lönt att lyfta fram särskilda ”perioder” över huvudtaget.

Den autentiske Dylan, människan under masken har aldrig funnits – bara skådespeleriet, konstaterade den feministiska tänkaren och aktivisten Ellen Jane Willis i den bästa text som har skrivits om Bob Dylan, i det amerikanska fanzinet Cheetah 1967.

En korrekt analys då, som skulle bli än mer giltig. Folkmusiknestorn Alan Lomax sade att Bob Dylan kunde bli en av vår tids stora poeter, bara han undvek att ta livet av sig. Bob Dylan nöjde sig med att köra i diket. Motorcykelolyckan och rehabiliteringen gav honom chansen att på riktigt transformera om sig själv från grunden. En verklig katarsis, långt mer pedantiskt utförd än vad elektriciteten i gitarren en gång var. Om det någonsin funnits en apelsin blev den här till fallfrukt. Ord som ”autenticitet” och ”äkta” förlorade slutligen sin betydelse, och världen stod vidöppen.

Bob Dylan döpte en turné efter shamanen Rolling Thunder och målade sig vit i ansiktet. Han klädde sig i rollen som kristen predikant och formulerade Leonardo DiCaprios sista tid ombord på Titanic. Han frammanade Bibelns mest svarta stycken, lika ofta som han skrev romcom-sånger från vinterfönster i snötäckta städer.

Vid ett tillfälle sjöng han, något oväntat, om en skål med soppa.

För tio år sedan gnolade han om globaliseringens effekter på amerikansk lönesättning, i den undersköna balladen Workingmans Blues #2. Då hette det att den politiske Dylan var tillbaka. Men Workingmans Blues #2 var även den bara teater: en kärlekssaga om klass, tonsatt med de blå toner som spelades på radion hemma i pojkrummet i Duluth, Minnesota.

Allt detta leder till varför valet av Bob Dylan som Nobelpristagare i litteratur 2016 är ett djupt politiskt sådant:

I en tid där termer som kulturell appropriering och identitetspolitik är på allas läppar väljer Svenska Akademien att prisa en fullt utvecklad skådespelare, vars enda konstant är förmågan att stjäla, och som ägnat ett liv åt att motverka den specifika vita manliga erfarenhet som han alltjämt tvingas att representera.

”Ännu en halvdöd vit gubbe”, skriker någon. Jag hör inte till dem som tycker att sådant alltid är trams, tvärtom. Dels ruttnar man ju på att läsa alla dessa skildringar från samma navel, vars upplevelser tillskrivs som universella, och dels är cementeringen av vit, västerländsk och manlig makt objektivt farlig.

I det här fallet belönar dock Svenska Akademien just de perspektiv som den anklagas för att sakna.

Apelsinen är inte en apelsin. Den är ett svart hål som sedan 1941 slukat hela världens kultur; mixat den samman, och med den tecknat stjärnhimlen.