ÅSIKT

USA behöver en annan revolution

Åsa Linderborg om missnöjet som lyfte Trump - och om en möjlig väg framåt

Vänsterns hopp Demokraten Bernie Sanders supportrar kommer tillbaka, hoppas Åsa Linderborg. Foto: AP
KULTUR
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
Boken "Trump och vredens Amerika".

Till namnen var de visserligen två, men i praktiken uppvisade Donald Trump och Hillary Clinton åtminstone fyra olika skepnader.

Där fanns en misogyn lyteskomiker som inte ville ta avstånd från Ku Klux Klan. Mot honom stod en kvinna som de senaste månaderna fått symbolisera idén om alla människors lika värde oavsett ras, kön och sexuell läggning.

Där fanns en storskrävlande miljardär med förment folklig uppsyn som lovade förändring till varje pris. Mot honom stod ett efternamn som mer än något annan förkroppsligar det självgoda etablissemanget och en korruption som närmast är på en förmodern nivå.

Segraren i denna makabra cirkus blev en av världens mest hånade och föraktade människor. Valet är chockerande men tidstypiskt. I land efter land ser vi ett slags revolter mot den förhatliga elit som gjort sig lika tondöv för det folkliga mullret som 1700-talets l’anciene régime – problemet är bara att det är fel män som leder upproren och som kanaliserar dem i helt fel riktning.

Av alla populister som gjort entré de senaste åren runt om i världen liknar inte Trump någon annan eftersom han ger intryck av att vara skvatt galen. En sak är dock säker: om man bara lyssnar på Trumps kritiker, blir man själv dum i huvudet.

Medierna har i första hand fäst sig vid alla bisarra uttalanden, men lyssnar man på ett helt tal och inte bara lösryckta citat hör man en man som åtminstone låtsas vilja ha en omfattande förändring av ett samhällstillstånd och ett land som många menar är på dekis. Donald Trump har, som Laura och Saska Saarikoski konstaterar i sin bok Trump och vredens Amerika, brutit mot flera tunga politiska tabun.

För det första har han helt vänt ryggen åt Reagans nyliberalism som försvagat arbetarklassens position när jobben blivit osäkra eller försvinner utomlands. Även medelklassen står och stampar på samma ställe som för tio år sen, svedd av finanskrisen 2008 som man tvingades betala med skattsedeln.

Att det här blott och bart är retorik och att Trump själv inte betalat skatt på decennier och dessutom vill öka det orättvisa skattesystemet ännu mer spelar ingen roll i sammanhanget. Han sätter ord på det som väldigt många upplever.

Förloraren Hillary Clinton.

Det är samma klassorättvisor som gjorde att Bernie Sanders nära nog slog ut Hillary Clinton. Det är en samhällskritik som landar mjukt hos större delen av befolkningen, men som Hillary aldrig kan artikulera med trovärdighet eftersom hon som en av USA:s mångåriga supermakthavare är medskyldig till de ökade orättvisorna och med dem den brutala känslan av maktlöshet. Obama är på många sätt den coolaste president som USA någonsin haft, men han har inte lyckats förbättra villkoren för arbetarklass och lägre tjänstemän.

För det andra, skriver Saarikoski, har Trump avslöjat Republikanernas dubbla agenda i invandringsfrågan. Å ena sidan har Republikanerna i åratal grumlat runt med Demokraterna för deras ”daltande” med minoriteter. Å andra sidan har man fört en politik som främjar frihandel och en tämligen fri invandring i syfte att få billig arbetskraft.

Till de senare kunde man räkna Trump själv fram tills för några månader sedan. I jakten på nycklarna till Vita huset ändrade han sig och lade sig till med en rasistisk agenda som för tankarna till den raspolitik som präglade USA fram tills faktiskt inte så länge sedan.

För det tredje bryter Trump med Reagans antirysspropaganda, han ser inte Putin som ledare för ”ondskans rike”.

För det fjärde anklagar Trump George W Bush och därmed sitt parti – liksom även Hillary Clinton – för Irakkriget. I dag erkänner nästan alla att kriget var ett misstag, men Hillary Clinton säger att hon ändå skulle göra om det. Det där är en obegriplig logik som avslöjar hur djupt involverad det militärindustriella komplexet är i USA:s politik. Trump mumlar inte, han säger som det är: invasionen var en katastrof.

För det femte attackerar han, med kaoset i Mellanöstern som facit, doktrinen att demokrati kan exporteras.

Varken Donald Trump eller Hillary Clinton har en politik som gör världen tryggare.

Den som sörjer att en ”sån kompetent” kvinna som Hillary Clinton nu inte får styra världen med sin skicklighet måste dock avkrävas konkretion. Att hon ser kompetent ut handlar mer om klass och apparition än om strålande eller ens habila resultat. Den som inbillade sig att hon skulle styra landet och världen med mjuka och varma händer eftersom hon är kvinna, tycks inte veta någonting om hennes värv som utrikesminister.

Som framgår av dokumentären Vägen till Vita huset (SVT Play) utsåg Obama som en eftergift Hillary Clinton till utrikesminister, men han gjorde direkt klart att utrikespolitiken skulle bestämmas i Ovala rummet. Dit fick Hillary inte access. Sidsteppad i flera år såg hon plötsligt sin chans när den arabiska våren nådde Libyen. Resultatet är ett kaos som inte tycks ha något slut.

Den delen av utrikespolitiken som Hillary Clinton ändå fick förfoga över, privatiserade hon som en feodalherre genom att ge sin och makens privata fond en rad lukrativa uppdrag. Den fonden har för övrigt byggt upp hela sitt mångmiljardkapital på bidrag från allsköns rovgiriga företag och diktaturer. Den som går in på Clinton foundation och läser namnen på donatorerna, sväljer hakan av ren förskräckelse.

Det var den fonden som väljarna inte ville att hon skulle ha med sig in i Ovala rummet.

Donald Trump har visserligen en trut som smattrar av dumprat, men han har ändå ringat in något väsentligt: Vreden över girigheten, etablissemangets arrogans mot vanligt folk, att söner skickas på militära äventyr till länder som man knappt vet namnet på.

Att Trump inte har några som helst lösningar på problemen är en annan sak. Och att han ljuger om mycket betyder inte att han far med osanning om allt. Påståendet att det finns en maktelit som går sin egen väg på bekostnad av de breda folklagren är inte en ”populistisk fördom”, det är en helt saklig beskrivning.

När det svenska kommentariatet sätter ord på Trump handlar det alltid om att han står för ”hat” och ”ondska”. Vi har en förkärlek till den sortens förklaringar, men som analysverktyg fungerar hat och ondska dåligt. 

Är man ond för att man efter fyrtio års stagnerade reallöner vill ha en inkomst att leva på? Är man hatisk för att man anser Hillary Clinton vara korrupt?

Social frustration, ekonomisk desperation och aggressiv maktlöshet är något annat än hat. Hat är över huvud taget en rätt ovanlig känsla för en människa att bära, och att den skulle bestämma hälften av valsedlar är osannolikt. Dessutom måste man skilja på hat och hat – att hata orättvisor kan knappast vara klandervärt. 

Hatpratet är också bedrägligt eftersom det lurar oss att tro att godheten skulle ha vunnit med Hillary Clinton.

Bernie Sanders samhällskritik höll på att slå ut Hillary Clinton.

Det finns ingenting som säger att Donald Trump har fel i sin devis att fyra år med Hillary hade betytt ”more of the same”. Samma sak sa för övrigt även Obama i kampen om presidentnomineringen 2008. Att välja Hillary, sa han då, vore att välja det gamla etablissemanget och Wall street-korruptionen.

När svenska kommentatorer menar att Hillary Clintons korruption inte är värre än andra amerikanska politikers har de fel – den är hisnande även ur ett amerikanskt perspektiv. Men framför allt underkänner den sortens relativiseringar de amerikanska medborgarnas behov av en fungerande demokrati. 

Hillary Clintons korruption hade i alla fall gått att utreda och stoppa, till skillnad från Trumps grisiga utfall mot olika grupper och etniciteter.

Nu väntar en kohandel mellan Trump och en republikansk kongress. Partiet kommer få igenom en fortsatt nyliberal politik – börserna kommer repa sig snabbt – i utbyte mot att Trump kan gå stenhårt fram i moral- och flyktingfrågor för att inte svika sin väljarbas.

Ur ett inrikespolitiskt perspektiv var det synd att Clinton förlorade. Hon gick till val på löften om en bättre fördelningspolitik än Trump, vars enda lösning är mer av den politik han själv kritiserar, det vill säga skattesänkningar för de välbeställda. Från en klasståndpunkt var det viktigt att Hillary ville höja minimilönerna och möjliggöra för fler att gå på college.

Hon försvarade aborträtten.

Hon sa att ”black lives matter”.

Vad gäller frihandeln har hon fladdrat så mycket åt alla håll att ingen kunde säga vad hon ville, men det spelar ingen roll för den sortens frågor bestämmer ändå Wall street över.

Det påstods att socialisten Bernie Sanders inte var valbar, till skillnad från Hillary Clinton. Han var så omöjlig, att Clintons stab fick partiledningen att försöka mygla bort honom. Det kommer bli en av världshistoriens obesvarade frågor huruvida Sanders hade kunnat slå Trump.

Det är många som bär ansvar för Trumps seger. Om vi går bortom personliga tillkortakommanden, är högerpopulismens framgångar nyliberalismens och globaliseringens draksådd.

Men det är också ett resultat av vänsterns misslyckande. Kapitalismen befinner sig i djupt kris och nyliberalismen saknar all legitimitet, men det är inte vänstern som lyckats fånga upp det här missnöjet – det är en demagogisk miljardär som kommer hälla bensin på elden.

Demokraterna har framför sig en stor ideologisk strid om valanalysen. Det dummaste partiet kan komma fram till, är att man gick för långt till vänster. Det är ju tvärtom – att lyfta fram Hillary Clinton var inte att gå till val på den radikala förändring som USA uppenbart behöver för att hålla ihop nationen. Att lyfta fram Hillary var att damma av en Brezjnevfigur i en tid när USA är i skriande behov av glasnost och perestrojka. Partiet måste öppna fönstren på vid gavel, vädra ut de gamla ekonomiska doktrinerna och släppa in medborgarnas röster. En systemkritisk revolution, helt enkelt!

Om Demokraterna vill kan de ge ett alternativ till Trumps fördomsfulla nationalism. Plocka fram en saklig och sund vänsterpolitik som bejakar ropen på demokrati, jämlikhet och rättvisa! Bernie Sanders har redan lagt grunden för en rörelse som står i förbindelse med både fackligt aktiva och unga studenter. I den folkliga orkanen kan partiet finna energi till det som är helt nödvändigt: en progressiv politik som 2020 ger auktoritet åt en presidentkandidat att vinna tillbaka alla dem som trumpisterna tog nu.

Så kan USA visa vägen för oss alla.