ÅSIKT

Lägg ner fjäsket för ytterhögern

Gång på gång sägs det att vi måste lyssna på väljarnas oro

Trump. Foto: AP
KULTUR
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
Åkesson. Foto: TT

Det händer varje gång. Så snart den högerradikala rörelsen i sina olika skepnader triumferar drar samma snack igång.

Vi måste möta väljarnas oro, heter det, ta ”folkets” åsikter på allvar. Forskarna forskar, kommentatorerna (jag är en av dem) kommenterar, partisekreterare och partiledare lägger huvudet på sned och idkar självkritik: nu måste vi ändra oss, något har gått fel.

Och gång på gång får vi höra att den högerradikala rörelsen uttrycker en folkvilja som ”etablissemanget” eller ”eliterna” inte begripit och nu yrvaket måste lyssna på.

Ja, jag vet att det finns en viss logik i att hälsan tiger still, att det är nyheten och det oroväckande som måste analyseras, inte det gamla vanliga.

Men ändå: de högerradikala väljarna görs genom all denna uppmärksamhet extremt viktiga.

Därför en försiktig påminnelse. Högerradikalerna är inte folket. De är en del av folket, i vårt land en ganska liten del. Vad med den majoritet som inte röstar på SD, och där många skyr partiet som pesten? Den knappa majoritet som faktiskt röstade på Clinton?

Den stora minoritet som inte valde brexit?

De kring 40 procent i Sverige som enligt Som-undersökningarna oroas mycket över ökande främlingsfientlighet (mot 29 procent som oroas över för många flyktingar).

Vad med dem?

Vad med oss?

Detta är ju precis lika mycket ”folket” som högerradikalerna.

Vem analyserar varför man röstar på Liberalerna eller Vänsterpartiet i samma minutiösa detalj som man gör med högerradikalerna?

Vem läser av stämningarna i arbetarklassen via alla de LO-anslutna som alltid röstat och fortfarande röstar på Socialdemokraterna, och som inte har ett dugg till övers för rasismen? Trots att de lever i precis samma sociala verklighet, utstår samma underordning under samma korkade chefer och med samma magra lönekuvert, som sina SD-anstrukna kollegor.

Den majoritet av de fattiga, de svarta, de spansktalande, som troget la sin röst på Clinton? Trots att de ofta råkat värre ut i den avindustrialisering, finanskris och allt hårdare klassamhället, som anges som motiv för Trump-väljarna, och som ofta har ännu längre socialt och ekonomiskt avstånd till ”eliterna”?

Denna, den anständiga, ibland progressiva, delen av folket, hamnar fullständigt i skuggan, när det nu ska lyssnas på och fjäskas för ytterhögern ännu en gång.

Jag föreslår att våra politiker - om så bara för en dag och bara med ett öra - faktiskt lyssnar på dem också.

Alla de som vägrar acceptera rassesnack och unkna kvinno­skämt vid fikaborden. Som fyller de antirasistiska demonstrationerna, som är volontärer på språkcaféer och förläggningar. Som håller sig informerade och bildar sig en uppfattning i stället för att bara gå på nån vag magkänsla. Som vägrar göra en dygd av att vara vulgär.

Som inte har några problem med muslimer, som kanske är muslimer själva, som inte har några problem med kvinnliga politiker, som kanske är kvinnor själva. Som inser att effektiv klasskamp bara kan bedrivas om sexismen och rasismen bekämpas och krossas, eftersom arbetarklassen inte bara består av vita män.

Och som gång på gång lägger sin röst på något av de liberaldemokratiska partierna: i Sverige enligt de senaste mätningarna kring 80-85 procent.