ÅSIKT

Liberala snedskott mot tjänsteman

Petter Larsson om kritiken mot MUCF:s rapport om extremvänstern

Anna-Lena Lodenius och Erik Helmerson.
KULTUR
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

DEBATT. ”Tillrättalagd rapport om extremvänstern” var rubriken när journalisten Anna-Lena Lodenius i förra veckan stormade mot en studie publicerad av Myndigheten för ungdoms- och civilsamhällesfrågor (Dagens samhälle 24 nov).

Expressens ledarsida (26 nov) och DN:s ledarskribent Erik Helmerson (28 nov) hakade på kritiken. Skriften handlar om jämställdhet och genusfrågor inom den vänsterradikala autonoma miljön. Den är, avslöjade Lodenius, skriven av en person som själv är vänsterradikal.

Det ser kanske illa ut, men det behöver inte vara illa. Det räcker ju inte att säga att någon har en politisk åsikt, man måste också visa att detta färgat resultatet.

Rapporten är inte något eget löst tyckande, utan en kunskapssammanställning där författaren sammanfattar vad andra forskare, myndigheter med mera, har haft att säga i ämnet – nämligen att den autonoma rörelsen är förhållandevis genusmedveten och jämställd. Även en kunskapsöversikt går att vinkla, man kan lyfta fram det ena, tona ner det andra, förtiga det tredje. Men kritikerna lyckas inte visa att den är just ”tillrättalagd”. Expressen försöker inte ens, utan tycker bara att den borde ha handlat om radikalvänsterns våld i stället. Det är ett riktigt snedskott, eftersom uppgiften var att skriva om genusfrågor, ett uppdrag som kommer direkt från regeringens regleringsbrev. Har man problem med det, får man höra av sig till Alice Bah Kuhnke.

De andra kritikerna lyfter fram småsaker.

Lodenius och Helmerson hakar upp sig på en och samma mening: ”Till skillnad från de andra grupperna som omfattas av kategorin våldsbejakande extremism förs kampen för alla människor”.

Det är kanske lite lättköpt formulerat, eftersom det återspeglar rörelsens syn på sig själv som försvarare av universella rättigheter. Men som enkel distinktion gentemot islamister och nazister, som kämpar för de rättrogna respektive den vita rasen, så kan det väl fungera.

Detta är det exempel Helmerson tycker är ”värst”. Det är tydligen tillräckligt för att ta heder och ära av en namngiven forskningsassistent.

Det är ett belysande exempel på vad statens kampanj mot ”extremism” kan leda till: osakligt stämplande av personer som opålitliga i sin yrkesutövning på grundval av deras politiska engagemang. Det är en vådligt antiliberal tanke, som pekar mot yrkesförbud.