Pojkarna som inte längre hänger med

Malin Krutmeijer om en intressant men onödigt alarmerande rapport

Foto: Thinkstock
Kvinnor tar två tredjedelar av alla universitetsexamina i Sverige.
BOKRECENSIONER

 Min mormor gick sju år i skolan, min farmor sex. De var på varsitt sätt ganska bildade, nyfikna och smarta, men det ingick inte i någons förväntningar att de skulle utbilda sig. Jag har ofta tänkt på dem när jag suttit på föreläsningar, läst, skrivit och skaffat mig roliga jobb som ger mig en inkomst att disponera som jag vill. Vilken fantastisk resa jag har kunnat göra.

Journalisten Emma Leijnse gör samma iakttagelse i början av sin bok Fördel kvinna: hennes mormor gick bara folkskola. Under de knappt hundra år som gått sedan dess har en utbildningsrevolution ägt rum, särskilt för oss kvinnor.

Kvinnor tar två tredjedelar av alla universitetsexamina i Sverige, berättar Leijnse, och närmare 70 procent av alla yrkesexamina på högskolan. 

I dag har kvinnors utbildningsnivå faktiskt passerat männens i större delen av västvärlden. Ska man generalisera kan man säga att de vuxna, arbetande kvinnorna samlas i ett brett definierat mellanskikt i samhället. Bland de allra rikaste och de allra fattigaste dominerar männen – vilket givetvis inte alls betyder att majoriteten av män befinner sig där.

Samtidigt som kvinnorna skördar frukten av en lång jämställdhetskamp, hamnar en växande andel av pojkarna rätt svårt på efterkälken i den svenska skolan. Många fler pojkar än flickor går ut grundskolan med ofullständiga eller dåliga betyg, och fler av dem avbryter såväl gymnasiet som högre utbildning. Det gör att de får det svårare på arbetsmarknaden.

Detta oroar Leijnse och många med henne. Hennes bok är fylld av spännande och glädjande statistik över flickors och kvinnors utbildning, resultat och arbetsmöjligheter, och mindre glädjande dito över vissa pojkars och mäns. 

Leijnse är en kunnig och skarp reporter i skolfrågor på Sydsvenskan, men hennes bok är en smula riktningslös. Hon blandar reportage från platser som Jokkmokk som kvinnorna lämnar för att plugga och jobba medan männen stannar kvar, med så kallade goda exempel på satsningar på flickor i länder som Bangladesh. Iakttagelsen att pojkar läser för lite blir reportage från pappagrupper och ABF:s och fackföreningsrörelsens projekt Läs för mig pappa.

Hon pratar med kvinnliga jurister, och med statsvetare och nationalekonomer.

Alltihop är intressant, trots att boken innehåller en del upprepningar, men här saknas ett driv mot djupare analys. En journalist måste inte själv ta ideologisk ställning, men jag hade i alla fall önskat mig ett par olika, initierade idéer om både roten till problemet med de eftersläpande männen, och dess lösningar.

I stället för att placera problemet i en övergripande samhällsteori, eller pröva det mot flera sådana, bjuder Leijnse i slutet av boken på en domedagsprofetia. Med benägen hjälp av några statsvetare målar hon upp en klassisk panikbild av växande grupper arga unga män som misslyckas i skolan och på arbetsmarknaden. Med sin ”potentiella aggressivitet” är de ”sprängstoff”: de blir kriminella, knarkar, åker och slåss med IS eller blir faktaresistenta högerradikaler. 

De ensamkommande flyktingpojkarna bidrar extra negativt: de har skapat ett ödesdigert mansöverskott i den unga generationen, och de kommer ofta hit med låg utbildning.  

Mot de här tickande bomberna ställs de utbildade, arbetande kvinnorna som går om dem meritmässigt och dessutom väljer bort dem som pappor till sina barn. Ratade, förbannade och irrationella står de unga männen där med sin inneboende våldspotential, förverkligad i ”enklaver som inte längre behärskas av den svenska staten”.

”Vi” bör frukta ”dem” är budskapet, och även om syftet kanske är att elda på lite under politikernas rumpor så att något blir gjort för arbetarpojkarna – det är nämligen dem det handlar om – så är detta en smått grotesk polarisering. 

Lite statistik att kyla ner huvudet med: Sverige ligger i EU:s toppskikt när det gäller sysselsättning för utrikes födda, och har just nu en total arbetslöshet på förhållandevis låga 6,6 procent. Mellan 2005 och 2015, då hundratusentals människor invandrade hit, sjönk egendomsbrottsligheten och våldsbrottsligheten ökade generellt inte.

Med det sagt, så ökar klasskillnaderna i Sverige och den sociala mobiliteten minskar. Och faktum är att en hel del pojkar inte riktigt förmår prestera i skolan. Det är allvarligt, och Emma Leijnse gör alldeles rätt i att lyfta detta. Hon har också några egna bra förslag om att exempelvis blanda elever med olika social bakgrund i skolorna.

Därför är det extra synd att hennes bok slutar i alarmism. Att en del av dem som det går dåligt för i skolan är i riskzonen för missbruk och kriminalitet är förstås sant, men knappast en majoritet. Man ska vara försiktig med att piska upp skräckstämningar.