Feminism

Kvinna – sedan länge en helt oklar kategori

Ny antologi som bjuder på filosofisk och personlig kunskap

Av: 

Amelie Björck

Antologin ”Vad är en kvinna? Språk, materialitet, situation” diskuterar begreppet kvinna ur flera vinklar.
Antologin ”Vad är en kvinna? Språk, materialitet, situation” diskuterar begreppet kvinna ur flera vinklar.

BOKRECENSIONER

Daidalos antologi med forskningsessäer utifrån frågan ”Vad är en kvinna?” sköljer som en svalkande våg över den heta debatt som Kajsa Ekis Ekmans stridsskrift Om könets existens orsakade under senvåren. Redaktörerna Evelina Johansson Wilén och Johanna Sjöstedt har satt ihop en fin mix av texter – alla skrivna före debatthetsen.

Några av de elva skribenterna kräver stort akademiskt engagemang, andra är mer personliga. En rad områden finns representerade: genusvetenskap, (idé)historia, litteraturvetenskap, filosofi och psykologi.


En underlig sak med Ekmans skrift var att den kunde få läsaren att tro att ”kvinna” under decennierna fram till transrörelsens genomslag varit en ganska självklar kategori. Tvärtom är det ju så att feminismens subjekt alltid varit omstritt.

Johanna Sjöstedt beskriver i sitt bidrag hur begreppet kvinna diskuterats filosofiskt sedan Simone de Beauvoirs portalskrift Det andra könet gavs ut 1947. ”Finns det ens kvinnor?” frågade sig filosofen där. Förutsätter inte själva kategorin ett manligt kodat nyttoperspektiv? Behöver feminismen kategorin kvinna för sin kamp mot mäns förtryck, eller bär kategorin i sig den förtrycktas märke?

De flesta av antologins texter kommer inte desto mindre fram till att kategorin kvinna ännu är politiskt användbar, trots att den omfattar individer med vitt skilda kroppar och erfarenheter

Den franska författaren Monique Wittig, som historikern Sara Edenheim går i intressant dialog med, utgick på 70-talet – liksom Butler i sin senare könskonstruktionsteori – från att ”kvinna” enbart är en patriarkal fantasi. Hon la fram den egensinniga tanken att eftersom lesbiska är resistenta mot det heterosexuella spelet, och undgår reproduktionsmaskineriets könsroll, är de/vi feminismens ideala subjekt. Lesbiska är inte kvinnor, hävdade Wittig stolt.

Edenheim är mindre övertygad – lesbiskas outsiderskap är på många sätt överspelat. Däremot, menar hon, kan lesbianismen erbjuda en position av att ”vara under uppbrott” från patriarkatet. Jag gillar tanken: ”I detta ständiga uppbrott finns det inte något behov av bekräftelse – det är den vi bryter upp ifrån. Lika lite finns det behov av ett nytt ord, ett nytt pronomen, en ny taxonomi. Vi existerar i relation till det vi bryter upp från, inte i relation till ett framtida löfte om fullständigt erkännande i en ny, skön värld.”


Feminismens subjekt har annars på produktiva sätt problematiserats för sin ingrodda vithet och medelklassighet. Och intersektionalitetsteorin har följt upp med att visa på den mångfald av interagerande hierarkier som borde beaktas. Åldern, funktionaliteten och sexualiteten hos det feministiska subjektet (liksom hos hennes motparter) spelar exempelvis roll för maktspelet.

Rörelsen har alltså sedan länge – utan att dö ut – härbärgerat ett antal feminismer med lite olika syn på kategorin kvinna, dess användbarhet och hur kampen bör föras. De flesta av antologins texter kommer inte desto mindre fram till att kategorin kvinna ännu är politiskt användbar, trots att den omfattar individer med vitt skilda kroppar och erfarenheter.


Hur ska då insikten om dessa skillnader hanteras? Till en del blir det en fråga om vad det egentligen innebär att använda kategorier i språk och tänkande. Genusvetaren Lena Gunnarsson menar klokt att vi måste kunna använda grupperingar på olika abstraktionsnivåer. Ibland är det ”relevant att adressera en person som däggdjur, ibland som människa, ibland som kvinna, ibland som medelklasskvinna, ibland som svensk, bisexuell medelklasskvinna med rötter i Mellanöstern”.

Filosofen Camilla Kronqvist tar Ludwig Wittgenstein till hjälp för att säga något liknande. Enligt Wittgensteins språkfilosofi förutsätter språkliga kategorier inte en gemensam faktor. I stället kan vi se på kategorin som ett nätverk, sammanhållet av överlappande ”släktskapsförhållanden” i stort eller smått. Det går att hitta släktskap mellan en svensk transkvinna, en sydafrikansk miljonärska och en kinesisk lesbisk student, men inte i form av en essens som VAGINA eller HETEROSEXUALITET. Länkarna är fler och finare än så.


Flera av antologibidragen anknyter till transfrågan som Kajsa Ekis Ekman gör helt central i sin bok. Som RFSL och andra debattröster påtalat väljer hon, för att kunna driva sin tes, att likställa det komplexa fenomenet könsidentifikation (att leva med en övertygelse om att tillhöra ett visst kön) med en trivial längtan efter att bli ett med en viss förformaterad könsroll. Hon menar följaktligen att transrörelsen blivit ett lätt byte dels för patriarkala krafter som hellre jobbar med två rollbundna kön än med queerhet, dels för en medicinsk kapitalism som vill sälja hormoner och könsoperationer.

Antologin närmar sig frågan om könsidentitet och könsdysfori på ett betydligt mer inkännande sätt. Litteraturvetaren Maria Ramnehill avstår i sin personliga text medvetet från att försöka svara på varför hon med åren började låta sig insocialiseras som kvinna och till sist valde att göra en könsbekräftande operation. Hennes text får mig att tänka på vilka orimliga krav som ställs på transpersoner: de förväntas veta allt om sina drivkrafter. Jag kan fråga mig: Vad vet jag själv om hur min identifikation som kvinna är funtad? Är den biologisk, mental, relationell eller (troligast) lite av varje? Är den kanske ”plastisk” för att låna en term ur filosofen Ulrika Björks presentation av Catherine Malabous tankar kring könets ”essens”?

Osäkerheterna är stora. Vad ska vi göra med dem? Antologins filosofiska nestor Naomi Scheman föreslår att vi flyttar fokus från jakten på kunskapsbaserade svar till frågan om erkännande: vad behöver vi att den andra erkänner hos oss och vad är vi beredda att erkänna hos den andra? Så omorienterar vi oss från distanserat, vetande subjekt, till att vara ömsesidigt sårbara och uppmärksamma varelser.


Kan en stat också inta en sådan position visavi sina medborgare? Jag tror och hoppas det. I stället för att kräva en konsekvent könsideologi från myndigheternas sida tänker jag att en viss flexibilitet bara är bra. I vissa politiska sammanhang gör kategorierna man/kvinna nytta, i andra inte; i vissa fall måste erfarenheten av en inre könsidentitet få spela roll, i andra fall är likheterna alla människor emellan viktigare att framhålla. Om feminismen och jämställdhetsarbetet hade havererat av lite ideologisk ambivalens hade den varit död för många decennier sedan.


Det orosmoln som på allvar tornar upp sig är att vi snart kan ha en regering som i en framtid kan tänkas vilja gå samma väg som Ungern, Polen och Danmark och reducera möjligheterna till köns- och sexualitetsaktivistiskt engagemang inom akademiska och andra offentliga sfärer. Stridsskrifter mot det framtidsscenariot vore verkligen av nöden.

ANNONS EXTERN LÄNK

Njut av en god bok i sommar – Prova BookBeat gratis i en månad!

BookBeat.se

Publisert:

LÄS VIDARE

Transpersoner görs till murbräckor i kampen

Bokrecensioner

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturchef Karin Petterson guidar till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.

Ja, tack!

ÄMNEN I ARTIKELN

Feminism

Genusvetenskap

Könsdysfori

Språk