”En hemstad” är en återvändsgränd

BOKRECENSIONER

Kristian Lundberg måste befria sig från kritikerna och publikens kärlek

Kristian Lundberg fick 2009 ett publikt genombrott med Yarden. Som daglönare på ett bemanningsföretag i Malmös hamn skildrade han det nya råa klassamhället.

I Yarden fungerade Lundbergs självupptagna litterära teknik då han hade något konkret – ett arbete – att hänga på sin poetiska prosa. Men En Hemstad lider av samma brist som hans förra bok, Och allt ska vara kärlek: Lundberg berättar för oss att han ska berätta men kommer aldrig riktigt till skott. I båda böckerna är temat sammanvuxet med barndomens utanförskap och fattigdomens förtvivlan. Men påfallande ofta får jag i stället en väderleksrapport. Det verkar regna ofta i Malmö?

Vem äger staden och dess berättelser är en nyckelmening, men även om litteratur inte behöver leverera svar är det sövande att Lundbergs prosa är så schematiskt stillastående. Med Malmös gatunamn som rubriker minns Lundberg brottsstycken från den fattiga uppväxten med en sinnesjuk mamma. Han minns ”Carolibögen som förgrep sig på vinddrivna pojkar, den magra kamraten som hängde sig på torkvinden och Sonny som återvänder i drömmen.

Det här är konkreta scener över människor som levde och dog övergivna, sedan slår han på den litterära dimmern. Poetisk redogörelse för rumsliga detaljer, ljud och dagrar utanför fönstret avlöses av frågor och iakttagelser av existentiell och socialpolitisk natur som kringgärdas av platta metaforer kring mänskliga tillstånd. Ofta att Lundberg mår för jävligt.

På måfå slår jag upp avsnittet Rosendalsvägen: ”Det har varit en lång vinter. Mörker möter mörker. På avstånd, och från hög höjd kan vi påminna om insekter, kackerlackor och kräldjur. Vi lever av varandra. Vi äter varandra. Ute i förorterna tänds belysningen, långsamt, fönster för fönster. Det är morgon, det är den första dagen för en del, den sista dagen för andra, och där emellan möts vi. Alla dessa andetag som skapar en kedja av liv; tid.”

Så tröskar de pubertala poetiska funderingarna på omgivna av gammaltestamentliga bibelord. Den före detta aktive kristdemokraten Lundbergs bibliska klangbotten blir tydlig när ”K”, som är hans stora, jag dristar mig att påstå idealiserade, kärlek lindrar hans ångest med korthuggna uppmaningar att skriva och löften om att allting ska bli bra. Lundberg ropar och förtvivlar i en öken men hon försäkrar honom likt Gud att han är en människa. 

Men det räcker inte med bibelord för att ge texten ödesmättad djupsinnighet eller att nämna ordet klass och två gånger citera Marx för att lyfta texten bortom jagets trånga rum som alltings mått.

I slutet av boken återvänder han till en kort skildring av Yarden. Hur han som ende svensk ges fördelar och hur omöjligt det är för honom att trixa sig ur den orättvisan utan att förlora sitt påhugg. Och trots den dödande konkurrensen om jobben har arbetarna ändå tagit den oerhörda risken att gömma undan en kamrat som behövde sova på arbetstid.

Lundberg måste befria sig från kritikerna och publikens kärlek och expandera ut ur det där rummet där hans mamma sitter helt galen medan kylskåpet är tomt. En hemstad är en återvändsgränd.