Alla luckor kan inte öppnas

Foto: Signe Thiel och Oskar Vogt, 1955.
BOKRECENSIONER

■ ■ Sex syskon med varsin lista på mamma Signes efterlämnade saker. Hon har bestämt vad var och en ska ärva och nu känner sig alla förbigångna, osedda, ratade. Ett missförstånd om gravstenen växer till en gemensam hämndaktion: Nej, hon ska inte få som hon vill, orden ”Hon älskade” ska inte graveras in.

Upptakten till Helena Henschens roman om sin farmor Signe är magnifik. Vem var hon, denna kvinna, som nedtecknade varje jordiskt ting men gömde sitt själsliv i en kista ingen ägde – eller ville äga – tillträde till?

Signe Thiel (1885-1969) var äldsta dotter till den excentriske storbankiren och uppkomlingen Ernest Thiel. Dennes fall från parnassen, i Signes känsliga tonårstid, sammanföll med en skandalös skilsmässa. Signe revolterar (lite lagom), bekantar sig med världsförbättrare i Europa, blir Ellen Keys skyddsling, gifter sig, gifter om sig och får genom sin andra man uppleva ”Undret”: Oskar Vogt, en radikal tysk-judisk hjärnforskare med världsrykte. Han är bosatt i Berlin och gift med Cécile, även hon framstående vetenskapsman. Så inleds ett menage à trois där två kvinnor i decennier delar en man som vägrar att välja men är ärlig nog att spela med öppna kort.

■ ■ Hon älskade är en roman om passion och politik. Precis som I skuggan av ett brott vilar den på biografiskt material, men om den guldkantade debuten om de von sydowska morden var dramatisk, gripande och tankeväckande, känns den här berättelsen oförlöst. Varken Signe eller Oskar får kontur. Kärleken – som hejdas av eller möjligen tvärtom överlever på grund av det geografiska avståndet mellan Berlin och Stockholm – blir aldrig förklarad eller beskriven till omfattning.

I stället är det bifigurerna som ger liv. Den stackars sympatiska Cécile, av Signe kallad Draken, som tvingas dansa en hatisk tarantella, lika oförmögen som Signe att ge upp mannen hon älskar. Lily, flickan vars mor dör i barnsäng efter att Signe konservativt och kallsinnigt vägrat hjälpa henne med abortläkare. Det är i de scenerna Signe träder fram, självmedveten men också självupptagen, svår att omfamna. Hennes engagemang för utsatta kvinnor och judar på flykt är aktningsvärd, men trots det framstår hon som förvånansvärt omedveten, med svåra stunder av bristande civilkurage.

■ ■ Alla förutsättningar till trots är inte Hon älskade tillräckligt fängslande för att jag ska börja fantisera om det jag inte får veta, vilket är åtskilligt. Jag minns en formulering från I Skuggan av ett brott, där Henschen jämför de fakta hon har med lucköppningen i julkalender; man ser en bild, men inte den stora helheten. Den gången löste Henschen det mästerligt genom att vara just romanförfattare – hon fyllde i, färglade och gestaltade. Den här gången vågar författaren inte lätta på förtöjningarna till den farmor hon egentligen aldrig lärde känna, och som kanske just är därför är henne alltför respektingivande. En osmält beundran hindrar ett psykologiserande porträtt på djupet, kanske vill hon även visa hänsyn mot ännu levande släktingar, och allt för många bitar fattas för att läsaren ska kunna lägga ett eget pussel.

Signes erfarenheter – ”Äkta kärlek är fri oavsett äktenskap” – ger ändå mycket att fundera över. I den där kistan med gamla papper och påfågelsfjädrar låg en längtan efter att någon skulle ta hennes livsval på allvar. Det gör Helena Henschen och det med en språkhantering vacker och lätt som ett rullrån, bitvis så sinnrik att bilderna stannar kvar långt sedan historien klingat ut.