Befriande skrivande

BOKRECENSIONER

Lawen Mohtadi om Wendela Hebbes 200-årsminne och de skrivande kvinnorna

Foto: Ami Lönnroth.

■ ■När vi säger att vi vill höra andra berättelser tror jag att vi menar att vi vill att människor som vanligtvis inte hörs ska träda fram. Vad finns i den rörelsen? Författarna i Empati och engagemang drivs av två saker, som jag ser det. Att göra historien, och därmed nutiden, rättvisa. Att hävda patos och engagemang i en tid då det sociala reportaget som form görs anspråk på av försvinnande få redaktioner.

Men någonting är på väg att hända. Det finns en gräns för hur många kalla kulturartiklar av burgna sjuttiotalister som kan produceras innan allt känns som ett skämt. Den här antologin har förstått skämtet och kommer i rättan tid. Fram träder de, skrivande kvinnor från slutet av 1800-talet och 50 år framåt, då tidningar hette saker som Idun, Hertha och Tidevarvet. Då fattigdomsbekämpning, kvinnlig rösträtt, klasskamp och rätten till utbildning stod på dagordningen. Antologin är tillkommen för att fira Wendela Hebbes 200-årsdag, Sveriges första kvinnliga yrkesjournalist, och förutom Hebbe porträtteras i bokens första del sju andra lika viktiga journalister. Bland andra Gerda Marcus som skrev om de fattiga och hungriga familjerna på Södermalm och Hagalund. Hon påtalade sin judiskhet då antisemitismen med förödande styrka galopperade fram över Europa.

Bokens andra del, som utgörs av samtida journalister och författare, börjar med att Kerstin Vinterhed får jobb på Dagens Nyheter runt 1965 (”Genom Olof Lagercrantz – vi är släkt”). Det är fantastiskt spännande läsning. I likhet med övriga journalister i boken intresserar sig Kerstin Vinterhed för sådant som maktutövning och människovärde. Hon ifrågasätter straff som påföljd vid brott, statligt tvång och ställer på fullaste allvar den här inledningsfrågan till läkarna på Långbro sjukhus: ”Är våra mentalsjukhus kamouflerade fängelser?” 

■ ■Får man tala om generationsgränser? I så fall undrar jag: Vad hände med fyrtiotalisterna? En generation med så många briljanta människor varav tragiskt många nu är sura halvrasistiska salongshomofober som inte försitter ett tillfälle att säga något nedvärderande om yngre kvinnor? Jag ställer inte frågan främst i relation till boken utan till hela alltet. Jag efterlyser samtal mellan olika generationer feminister. Och där kanske Anne Jalakas kan hjälpa oss, oförställt förbannad som hon är på det där självklara och stolta sättet som gör att man påminns om varför vi började. Hon är också öppen för den utveckling som skett inom feminismen i Sverige det senaste decenniet, något som förmodligen är en förutsättning för att kunna föra gränsöverskridande dialog.

■ ■Jalakas sätter fingret på ett dilemma med anledning av tidningarnas kvinnosatsningar på 90-talet: Å ena sidan vilja skriva om förtryck och diskriminering, å andra sidan rädslan för att förlora i status genom att ägna sig åt ”de där” frågorna. Att en antologi om skrivande och ordets befriande möjlighet avslutas med Ulrika Knutsons ambivalenta kärleksförklaring till journalistyrket är elegant och väldigt roligt.

Lawen Mohtadi,
chefredaktör för Bang