Dikter att bli lyrisk över

Jack Hildén läser en poetisk fullträff

Foto: Ida Rosqvist
Tove Mörkbergs (född 1982) andra diktsamling imponerar.
BOKRECENSIONER

Less is more”, höll jag på att säga, men det tänker jag inte göra. Att läsa Tove Mörkbergs andra diktsamling Källarhundarna är i alla fall som att dra ett andetag frisk luft, och det har mycket med dikternas omfång att göra.

Precis som i den hyllade debuten Barnen (2013) är det kort och enkelt, med ett tilltal som sträcker sig långt bortom jaget. Vilket faktiskt också känns ovanligt när det gäller Källarhundarnas ämne, psykisk ohälsa. Boken är tillägnad ”medpatienterna på avdelning 84 och 86”. Att må dåligt gör en ofta ganska egocentrerad, här står dock en tydlig gemenskap och solidaritet med de intagna i centrum.


Många dikter inleds med frasen ”någon säger”, följt av ett krasst konstaterande. Det ger intrycket av en lyssnare som snappat upp något som drabbat hen, och snabbt nedtecknat citatet. Effekten blir att läsaren nästan alltid blir lika konfunderad och drabbad som den förmodade lyssnaren.

Tiden står stilla inne på den psykiatriska avdelningen. Midsommarafton är en vanlig dag. Let’s dance på tv betyder att det är fredag. På så sätt cementeras ett utanförskap, men också ett vakuum där dikterna existerar, frånkopplade från tid och andra rum.

Patienterna väntar. Bland annat på döden, som alltid är närvarande. ”Någon vill in / någon vill ut”. Avdelningen blir en plats som vissa lämnar, men ofta kommer tillbaka till, och då finns ens lakan och handdukar kvar.

Patienternas gemenskap är också beroende av motpolen – poliser, läkare, och allmän byråkrati som framstår som helt irrelevant för den som mår dåligt. En fras som ”vi gör bara vårt jobb” framträder här i all sin futtighet och meningslöshet.

Hos Mörkberg finns en ambivalens inför detta. Jaget är inte säker på hur man bör förhålla sig till de många regler som sätts upp. Det påminner om PO Enquists vistelse på behandlingshem i Ett annat liv. Valet står mellan total underkastelse eller att ifrågasätta, och ett ifrågasättande tolkas alltid som ett symptom på den sjukdom man förmodas ha.

Ibland dyker en torr humor upp som är lite för enkel: ”Skämten om Gökboet / känns uttjatade / men vad ska man göra”. Ironin klär inte riktigt stundens allvar, även om den kanske finns där för att lätta upp stämningen.


Något sådant behövs inte, för Källarhundarna är en fullträff. Ibland snubblar man över böcker som påminner om hur effektiv poesi kan vara, och det är underbart när det händer. Till och med en banal mening som ”Jag vill också / vara lycklig” blir drabbande på den i övrigt tomma sidan. För att inte tala om ordet ”Talbar”, och inget mer. Samt en avslutande dikt som är så bra att jag vill spoila den här och nu, men får väl i stället uppmana till konsumtion.

ARTIKELN HANDLAR OM

Poesi