Flyg, fäktning & en gnutta rock’n’roll

Mattias Kling: Sidoprojekten får mer plats än Iron Maiden i Bruce Dickinsons självbiografi

Foto: Björn Lindahl
Bruce Dickinson, 59, aktuell med självbiografin ”What does this button do?”.
BOKRECENSIONER

På många sätt är det Neil Strauss fel, eller förtjänst om så önskas, att den moderna rocklitteraturen ser ut som den gör. När han 2002 tog sig an att berätta historien om ett då ytterst marginellt gäng föredettingar vid namn Mötley Crüe så blev resultatet, The dirt: Confessions of the worlds most notorious rock band, också den mall som många senare krönikörer har haft att förhålla sig till och följa. Med fokus på musikscenens mer skabrösa inslag snarare än dess konstnärliga prestationer, har det gett oss en rad smaskiga skildringar där sprit, droger, sex och egomassage har varit lika centralt som det som faktiskt gett stjärnorna i fråga dess ikonstatus.

Visst, det kan vara underhållande att läsa om hur en kan använda en burrito för att dölja ett snedsprång för sin partner, fängslande att nära och naket följa knark-excesser som slutar i dödsfall (och återupplivande) eller spritorgier som får inre organ att explodera. Men samtidigt har det gjort att många böcker i genren blir väldigt lika varandra.

Bruce Dickinsons levnadskrönika däremot står ut i denna omfattande genre. Inte bara för att 59-åringen inte har använt sig av någon spökskrivare, utan också för att han valt att lägga fokus på helt andra delar av sitt liv än rollen som frontman i Iron Maiden.

Det börjar konventionellt med födseln i Worksop, Nottinghamshire, under det sena 1950-talet. Han beskriver ingående hur mamma Sonia och pappa Bruce egentligen var för unga och oförberedda för föräldraskapet och att han därför i stället mestadels växte upp med sina morföräldrar. Det skildras med värme och humor, men den rotlösa tillvaron och den mobbning han utsattes för i skolan ger också en nyckel till en pojke som sedermera kom att bli en väldigt prestationsinriktad man, ständigt jagande nya utmaningar.

I och med det stora genombrottet med värvningen till Iron Maiden 1981 och albumet The number of the beast året därpå, avviker hans berättelse från det förväntade. Visst får vi en och annan historia om groupies och snedfyllor, men jämfört med sina amerikanska kollegor framstår Dickinson närmast som den brittiske skolgosse han nyss var när världsscenerna öppnades för honom.

Bruce Dickinson har ett stort intresse för flygning och flygplanstyper.

Dickinson väljer att i stället för att fördjupa sig särskilt mycket i Iron Maidens verksamhet och turnéliv, låta en parallell, mer dominerande historia växa fram; den om sina passioner vid sidan av sitt lukrativa yrke. Mycket tydligt förklarar han hur fäktningen lyckades hålla både frontmannens fysik och psyke i balans under gruppens evighetsturnéer på 1980-talet – bara ”World slavery tour” 1984–1985 bestod av 187 utmattande speldatum. När flygandet gör entré i Dickinsons liv 1990 hamnar fokus snarare på detta, snarare än på inspelningen av Fear of the dark eller de slitningar inom gruppen som sedermera gjorde att han lämnade den 1993. Historie-berättaren är mycket engagerad i och intresserad av olika flygplanstyper och dess tekniska och aerodynamiska egenskaper, och dessa återges överdrivet detaljerat. Det är inte särskilt fängslande läsning.

Metalikonen vågar här bli privat och livrädd, vilket boken vinner mycket på.

Men under bokens andra halva bränner det till mer, främst vid två tillfällen. Dels i det kapitel som avhandlar Dickinsons solobands spelning i Sarajevo mitt under brinnande krig 1994, och dels de sidor som viks åt den cancer i svalget han drabbades av strax efter inspelningen av senaste studioskivan The book of souls (2015). Då är det människan som tar över berättandet, inte nörden eller prestationspersonen. Metalikonen vågar här bli privat och livrädd, vilket boken vinner mycket på. Speciellt då han i övrigt har valt att hålla sitt privatliv – hans två äktenskap eller barnen Austin, Griffin och Kia nämns över huvud taget inte – på mer än en armlängds avstånd från läsaren.

What does this button do? är alltså ett udda inslag i rockbiografigenren. Liksom distanserad från det som har gett författaren hans stjärnstatus och i stället mer intresserad av detaljer gällande bok- och filmprojekt, sidokarriären som pilot eller den uppsjö av andra projekt han har ägnat sig åt de senaste 25 åren.

Den som hoppades på en naken skildring av insidan av ett av världens största heavy metal-band kan därmed känna sig blåst på just detta. Den finns inte här, förutom i korta bisatser och i snabbt avklarade resonemang.

Omslagets underrad (”Kan innehålla spår av heavy metal”) säger därför mer än det mesta om dessa strax över 400, rappt skrivna och klurigt formulerade, sidor.

ARTIKELN HANDLAR OM