Hagen om Hagen

BOKRECENSIONER

"Bekännelser" handlar mest om vägen till Gud

Foto: Nina Hagen

När Nina Hagen kallar sitt självbiografiska verk Bekännelser, Bekenntnisse, ska man ta henne på orden. Det är inte skandaler som bekänns, utan vägen till en kristen tro. Augustinus Confessiones är en självklar och, utgår jag från, medveten referenspunkt.

Så den som söker punkikonens, provokatörens och den fantastiska sångbegåvningens osminkade berättelse från ett omtumlande liv får söka sig någon annanstans. Bekännelser handlar om Nina och Jesus, även om den sveper in uppväxten i Östberlin, hennes omsvärmade mamma skådespelaren Eva-Maria Hagen (”DDR:s Brigitte Bardot”), styvpappa Wolf Biermann, flyktförsök till väst och en spirande artistkarriär. Drogerna, utflykten till hinduiskt ashram, barnen. Visst finns berättelsen, men den tunnas ut och försvinner allt mer när de formativa åren är över. Vilket inte är så konstigt när det är vägen till Gud och vägen till dopet 2009 som är berättelsens nav.

Född 1955 befinner sig Nina Hagen som tonåring i en sorts östhippiekultur, som hon efteråt ger drag av punk, före punken. Hon utbildar sig till underhållningsartist i statens tjänst sedan Stasi stoppat hennes försök att komma in på scenskolan. Familjen var under övervakning eftersom Biermann betraktades som alltför radikal och senare till och med slängdes ut ur landet. Sångerskan som valp befann sig i flera ytterlighetskulturer samtidigt – den avantgardistiska och den kristna. Hennes föräldrar begrep inget av tron. Det är inte helt svårt att se hennes religiösa inlevelse som en form av uppror, men då är man också cynisk.

Själv känner jag mig kluven. Visst sjöng hon Fader Vår i punkversion, men var inte det också lite på skoj? Det är frestande att göra sig lite lustig över Bekännelser. Långa stycken i boken blir helt fanatiska i den överväldigande kärleken till Gud, Jesus och många andra. Å andra sidan: att vara så kompromisslöst och anarkistiskt troende är också modigt.

Bekännelser är slagkraftigt berättad, inte ens hennes tro beskrivs utan humor. Nina Hagen slutar inte underhålla och det är något som delvis räddar hela hennes projekt. I valet mellan att lämna ut sig själv och hela sin omgivning har hon valt att mörka en hel del, resonera desto mer, skruva till sin berättelse. Men man måste nog vara en stor Hagen-fan, eller punknostalgiker, för att kasta sig över och få ut något av Bekännelser.

Den 24 september uppträder hon i Annedalskyrkan i Göteborg, ett par dagar senare på Berns, Stockholm. En artist som ser sig som punkare och anarkist borde hålla sig för god för att uppträda på ett ställe som befinner sig i smutskastande konflikt med syndikalisterna. Men det är nog för småttigt för Nina Hagen.

Ulrika Stahre

Fotnot: Nina Hagen medverkar på bokmässan fredag kl 17.