Andningskonstnären en eggande utmaning

BOKRECENSIONER

Stannar envist i tankarna efter läsningen

Foto: Per Odensten.

En andningskonstnär har som profession att hålla andan så länge som möjligt. För att detta ska kunna tjäna som levebröd krävs en viss sofistikerad apparat med vattencistern och assistenter plus en nöjeslysten publik begiven på nya sensationer. Efter en tid som trollkarlsassistent i Danmark och som folkhögskolelärare i Småland ger sig Max från Karlskrona hän åt andningskonsten i en show på Reeperbahn i Hamburg.

Handlingen i Per Odenstens nya roman Andningskonstnären är alltså inte helt konventionell. Dessutom finner vi i berättelsens nutid Max som daglig besökare i ett gammalt stadsarkiv, där han ägnar sig åt att försöka kommunicera med en karp i ett stort akvarium.

Max egenartade livsväg är en följd av att hans mor tog livet av sig, när Max var fyra år. Dagen innan hon begick självmord hade hon meddelat Max två år äldre bror, att vi alla egentligen är noshörningar, ett yttrande som Max själv ser som utgångspunkten för sin bana som andningskonstnär. Enligt brodern hade mamman menat, att ”Noshörningarna e ju alla som inte vill finnas fast dom egentligen vill! Och därför finns nån annanstans!”

Onekligen en sanning om ­livet som det är knepigt att förhålla sig till, och Max sätt att anamma den genom sin absoluta avskildhet i vattencisternen får väl ­sägas göra det hela ännu knepigare.

Per Odensten har ett sätt att tänka över och gestalta livet, som är hans alldeles egna. Efter debuten med den märkliga romanen Gheel 1981 är Andningskonstnären den sjunde volymen i detta inte alltid glasklara men fascinerande författarskap.

Per Odenstens språk har en enkel och naturlig auktoritet, som gör att man accepterar att somligt i romanen är svårtolkat, medan annat verkar lösligt infogat i helheten. Varför låter han till exempel en hel episod i avsnittet om Max tid som trollkarlsassistent bli en parafras på Thomas Manns berömda novell Mario och trollkarlen? Och mitt i denna gestaltning av extrem isoleringsdrift finns som mycket kontrasterande avbrott ett långt, vackert och charmfullt parti om den kärlekshistoria, som drabbar Max under hans tid i Småland.

För övrigt är författaren liksom Max född 1938 i Karlskrona, och även han har varit folkhögskolelärare i Småland. Men självbiografiskt? Nja, inte riktigt.

Per Odensten är ingen författare att läsa för att få sin syn på tillvaron bekräftad. Man blir oftare utmanad och konfunderad. Samtidigt är Andningskonstnären en eggande ­roman, som efter läsningen envist stannar i tankarna.