Virtuosa lekar

BOKRECENSIONER

Lennart Bromander läser en vitter drift med autofiktionen och metaromanerna

Foto: MARCUS JOHANSSON
Kristoffer Leandoer är författare, översättare och litteraturkritiker.

Som bekant har det på senare år blivit rätt vanligt med autofiktion, metaromaner och andra former av lek med författarens roll. Åtminstone på den svenska litteraturscenen. Sådant är tacksamt att diskutera och teoretisera kring, men samtidigt är det ett slags dekadensfenomen, och lusten att kokettera blir övermäktig hos mången författare.

Och nog är också Kristoffer Leandoer väl mycket smittad av lust för det preciösa och utstuderade, när han gräver ner sig i De försvunna böckernas bibliotek. Eller ska vi kanske tolka honom från en välvilligare vinkel? Att han i den här romanen slutgiltigt försöker punktera alla dessa författaregocentriska försök att blanda bort korten.

Här är korten nämligen så till den grad bortblandade, att man nog bör tolka romanen som en ren parodi. Vem irrar mest i faktafiktionernas labyrint, Leandoer själv, berättarjaget eller de försvunna böckernas författare? Allra troligast läsaren.

Sammanbindande länk i historien är en berättare, närmast att betrakta som en fiktiv herr Leandoer själv även om aldrig något namn nämns. Denne författare/förlagsman/kritiker kommer ideligen obskyra författare till ännu mera obskyra böcker på spåret.

Det kan röra sig om symbolisten Aurélien de Kempff och hans Hesperidernas trädgård, den en gång så hyllade Jon Lundström och hans Altarduk; kantele eller Jenna Freese och hennes Solskensraga i Skinnarviksparken, om den nu inte är skriven av Freeses alter ego Onnika Revgård. Leandoer bygger upp en rad små noveller kring dessa och några andra författares glömda och försvunna verk.

Han sätter in dem i litteraturhistoriska, lokala och sociala sammanhang med hjälp av en uppsjö referenser också till icke-fiktiva verk och personer. Berättarens spaningar leder till uppdagandet av många mystiska samband och överraskande identitetsbyten. Med andra ord, underhållning för den hyggligt litterärt bildade läsare, som känner sig stärkt och uppfriskad av kulturell name-dropping.

Ibland kan det också bränna till litet. Historien om den nionde boken om Mary Poppins, ”Mary Poppins i det öde landet”, är en suggestiv delberättelse eller novell om upptäckten av den ytterligt dystra sista boken i P L Travers berömda svit av barnböcker, och om vilka fatala konsekvenser riktigt ångestladdad litteratur kan ha.

Som helhet blir ändå denna lek med författarfiktionen ett visserligen virtuost men dock självändamål. Ögonblicken där Kristoffer Leandoer fördjupar eller skapar vassa kommentarer till en diskutabel trend blir alltför få. Men älskare av fingerfärdig litterär underhållning kommer säkert att uppskatta De försvunna böckernas bibliotek.

ARTIKELN HANDLAR OM