Babbel för att förstå livet

Kristofer Folkhammar läser Rachel Cusks Konturer

Siemon Scamell Katz
BOKRECENSIONER

Efter en skilsmässa reser författaren Faye från London till Aten för att undervisa på en sommarkurs i skrivande. På sin resa möter hon en rad personer, de flesta nya bekantskaper för henne: en stolsgranne, ett par författarkollegor, några studenter. Och det är framför allt dessa karaktärers berättelser om sina liv som utgör romanen Konturer.

Det är mycket skilsmässor och barn. Seriell familjebildning och borgerlig kosmopolitism. De är så fria, de här människorna. De klarar inte av den heteronormativa kärnfamiljens instängdhet, men de tycks dömda att gravitera runt den. De flesta av dem äger fina hus. Alla äger de utsökta formuleringar till att rekonstruera händelseförloppen bakom sina egna misstag.


Titeln på Rachel Cusks internationellt uppmärksammade roman ger läsaren ett ord, en formulering, för vad det kan innebära att prata av sig med någon. Att fånga in undflyende känslor, att begripliggöra hopplöst komplicerade vardagshändelser, relationer och konflikter genom att sätta ord på dem kan träffande liknas vid att den som snackar försöker skänka konturer åt sitt liv. Man babblar för att förstå. Och för att glömma.

För att livet ska bli begripligt genom prat måste man också skära bort ditten och datten av motsägande perspektiv. Att ge sin berättelse konturer är ett skydd mot att den ska flyta ut och bli alltför komplicerad och smärtsam.

Det är en förvånansvärt, hur ska jag säga, textuell upplevelse att läsa Konturer. Trots sina många olika röster är romantexten massiv och kompakt, nästan torr. Här finns ingen ambition att särskilja de olika karaktärerna, från berättaren Faye eller från varandra, genom hur de talar. Varenda mening och tanke följer samma utmejslade stil.

Ändå har Faye en språklig särställning: det mest uppiggande och originella med romanen är hennes sätt att då och då applicera en sorts
skrivarkurs-metoder på de livsberättelser hon möter. För sig själv, och i viss utsträckning i konfrontation, nagelfar hon kritiskt vad som sägs: ”Jag var fortfarande missnöjd med historien om hans andra hustru. Den brast i objektivitet; den förlitade sig för mycket på ytterligheter, och de moraliska egenskaper som den tillskrev ytterligheterna stämde ofta inte.”

För att skapa relief kring Konturer plockar jag fram två andra böcker som också arbetar med många röster på ett förhållandevis entonigt sätt. Jag bläddrar i Virginia Woolfs klassiker The waves, från 1931, och Marie Silkebergs stora diktbok Atlantis från i fjol. En sak som de böckerna har gemensamt är att de arbetar aktivt med spänningen som uppstår när många röster talar på ungefär samma sätt. Genom språket överlappar människor varandra och har således världen tillsammans. De är inte ensamma ens i sina ensamheter. Eller lika gärna: De får inte vara i fred ens när de berättar om sig själva – ständigt pockar andra och annat på.

Men i Rachel Cusks roman är det just gränserna, konturerna, mellan människorna som är påtagliga. De är så självsäkra och välformulerade när de kommunicera sina liv. Och, kanske just därför, distanserade från allt omkring dem.

Detta är första delen i en trilogi. Och jag är nyfiken på hur de följande delarna kommer förhålla sig till denna första boks efterhand alltmer slutna stämning. Det är kyligt och klokt. Emellanåt glimrande av insikt. Emellanåt instängt i ett utdraget och lyxigt, überverbalt mitt-i-livet-suckande.

Skulle jag musiklägga romanen skulle Roxy Musics ”More than this” gå på repeat boken igenom.

ARTIKELN HANDLAR OM