Språket, kampen, krampen

BOKRECENSIONER

■ ■ Marcel Bénabou, professor vid Sorbonne och sekreterare i Oulipo, den berömda skrivjuntan för potentiell litteratur, skrev 1986 en tunn liten bok om sin fruktan för att inte skriva. Eller om sin fruktan för att verkligen göra det, vilket kan vara andra sidan av myntet, eller av pappersarket då.

Redan som åttaåring uppvisade han en störning i förhållandet till papper, berättar Bénabou i boken som nu föreligger på formidabel svenska av Magnus Hedlund. Från sin äldre broders arbetsplats, ett kontor, bar Bénabou hem massor av tomma blanketter, formulär och brevpapper. Skrev gjorde han redan, men inte på dessa jungfruliga ark som han gömde i sitt rum, bakom ett porträtt av modern. Tanken var, förmodar författaren, att han en dag trodde sig ”kunna göra dessa papper till pengar”.

Under gymnasietiden utökades det kopiösa papperslagret med kalenderböcker, adressböcker och vanliga anteckningsböcker, inköpta i kvantiteter som alltid översteg behovet. Endast motvilligt använde han sig av detta lager, som nu reserverats inte för falskmynteri utan för att bli litterära verk. ”Det föreföll mig att vara ett helgerån att utföra den minsta substitution bland dem, hemsökt som varje sida var av de meningar den sedan länge skulle ha burit.”

Av respekt för det vita papperet kom han sedan naturligt, menar han, att sätta de korta formerna främst, de former som kräver minst papper. ”Jag tänker ut ett sätt att reducera en text, så som man ­reducerar en sås.”

■ ■Man kan ta Bénabou på orden, om man vill. Jag väljer att göra det, eftersom mycket i boken tillhör bland det mest träffsäkra jag läst om det förlamande och monstruösa företaget att skriva. Samtidigt drar det självbiografiska anslaget åt parodin, under läsningen kommer man att tänka på såväl Marcel Proust som Franquins serie om Gaston, den lata kontorsråttan som skapade sig ett litet krypin av bara papper, längst in i kontorets arkiv.

Den vinnande förloraren Gaston skulle säkert också stämma in i Bénabous credo: ”Det är i själva det ögonblick som jag ger uttryck åt min olämplighet för skrivandet som jag skulle upptäcka att jag är författare, och det är frånvaron av mina ofullbordade verk som detta skulle hämta näring ur.”

■ ■Den som inte nöjer sig med Bénabou i pappersform kan för övrigt bese honom livs levande klockan 17.30 i dag på Hedengrens bokhandel i Stockholm, i samtal med poeten Kajsa Sundin. I morgon bär det av till Malmö för samtal med Magnus Florin och Maja Lundgren på litteraturklubben Stanza och på lördag deltar Bénabou i ett seminarium under Göteborgs poesifestival.