Allt om en mamma

BOKRECENSIONER

JENNY TUNEDAL läser Joyce Carol Oates nya roman

Foto: Joyce Carol Oates.

Till skillnad från fiktionen skimrar det dokumentära av det oemotsägligas ljus. Ett mer vilsamt sken än fiktionens flimrande. Joan Didions självbiografiska skildring av sorg, Ett år av magiskt tänkande, är trots sitt tunga innehåll en vilsam bok. Man lägger sig i Didions händer, lyssnar till hennes röst. Berättaren återger det som för henne är sanning. Man tror på varje ord, det är det man ska.

Joyce Carol Oates Älskad, saknad handlar liksom Ett år av magiskt tänkande om det första året efter en älskad människas plötsliga död. Här är det en mamma som är död och en dotter som sörjer, och boken är skriven av Joyce Carol Oates till minne av Carolina Oates (1916-2003).

Likheterna med Didions projekt är uppenbara, men skillnaderna är större. Oates har skapat en fiktion av sorg: förhöjt, fantiserat, frispelat. Berättaren Nikki är en romangestalt, och hennes berättelse om sig själv och sin mor har en detaljrikedom, snillrikhet, kvickhet och spänning som det dokumentära aldrig äger, eller söker. Som läsare blir man indragen, medryckt, bortsvept - om man låter sig, bara man vill. Och det vill man, och det kan man, i det här fallet utan att riskera så mycket. Romanen om sorg är mer uppbygglig än dokumentären.

Nikki är trettioett år när hon hittar sin mamma knivhuggen i garaget till familjens villa. Det är inte bara tragiskt och grymt, det är ofattbart. Gwen Eaton, som i unga år bar smeknamnet "Fjädern", är den trevligaste, mest omtyckta, idylliska amerikanska medelklasskvinna, fru och mamma man kan tänka sig. Sedan makens död bor hon ensam i sitt välskötta hus på en trygg liten ort och ägnar sig åt välgörenhet, handarbete, vänskap och brödbak.

Mordet på henne blir en chock för hennes omgivning och döttrar. Under arbetet med att röja i föräldrahemmet fastnar Nikki i mammans hus, i mammans liv, i hennes fjäderlätta, allt överskuggande gestalt. Hon gör det motvilligt, eftersom hennes eget liv stått i opposition till föräldrarnas: "Jag ville inte ha egna barn. Jag ville inte gifta mig. Kanske berodde det på att mina föräldrars äktenskap varit så lyckligt och att mamma var en så underbar mor. Jag förstod att jag aldrig skulle kunna mäta mig med dem. / Och kanske vill jag inte vara lycklig. Inte på det sättet."

Efter ett sådant konstaterande i inledningen kommer det inte som någon överraskning att Nikkis bild av mamman och av föräldrarnas äktenskap krackelerar under tiden hon läser gamla brev, röjer i gamla minnen och träffar äldre släktingar, och att hon samtidigt kommer att ta över allt fler av sin mors kläder, vanor och brödrecept. Detta är nödvändigt, både för gestalten Nikkis skull och för romanintrigen.

Älskad, saknad är i Ulla Danielssons översättning en mycket stilig roman. Förortsvillan, den lugna gatan, trädgården, är närmast filmiskt tydliga, livliga, färgsprakande. Texten är tung av adjektiv men rör sig ändå vigt och lätt. Oates tillhör de amerikanska författare vars svenska språkdräkt är så välsittande att man njuter av att känna igen den.

Den vita, amerikanska medelklassens yttre och inre liv är vid det här laget knappast något outforskat område och kärnfamiljer som Eatons har jag läst om, sett på film eller hört talas om många gånger förr. De är vanliga. Relationen mellan Nikki och hennes dominanta storasyster är vanlig. Nikkis trassliga kärleksaffär med en gift karl som sviker henne är vanlig. Till och med en knivmördad kvinna i ett garage känns, i alla fall för den som läser kriminalromaner, vanlig.

Älskad, saknad är egentligen ingen ovanlig roman. Det som gör den speciell är Oates självpåtagna uppdrag - att skriva som en dotter till minne av en mamma. En mamma som vigt sitt liv åt familjen, men som kanske just därför är en lite fånig gestalt i familjen. En mamma som alltid är där, alltid är glad, alltid är snäll. En mamma som är rätt banal, med sin lite nervösa välvilja, sina handarbeten, sitt eviga bakande av matbröd. Mamma som en dotter inte vill bli lik. Mamma som en dotter vill skydda från allt. Mamma, saknaden tar aldrig slut.

Roman

Läs också:

Jenny Tunedal ([email protected])