Cortázar-chocken

BOKRECENSIONER

GUNDER ANDERSSON om 1 144 omtumlande sidor – och en sagolik bedrift

Foto: Julio Cortázars samlade noveller, ett mastodontverk, ges nu ut på svenska.

Det är en i ordets bästa bemärkelse sagolik upplevelse att läsa Julio Cortázars noveller. Närmast lika sagolik är förlaget Modernistas bedrift att ge ut allt han skrev i novellväg i två tjocka volymer, sammanlagt 1 144 sidor. Det är en utgivning som andas kärlek till litteraturen.

Cortázar levde åren 1914 till 1984, född i Belgien av argentinska föräldrar. Efter kriget återvände familjen till hemlandet. Mellan åren 1939 och 1945 arbetade han som lärare i olika städer på Pampas. När Péron kom till makten sade han upp sig i protest, och blev anställd i ledningen för en bokförläggarförening. Några år senare fick han ett resestipendium till Paris, där han blev kvar, med fast jobb på Unesco som översättare.

Han började skriva i slutet av 30-talet och redan i de första något taffliga novellerna finns anslaget till det som skulle bli Cortázars kännemärke: ett gräns- och tidsöverskridande berättargrepp, där vad som helst kan hända mitt inne i det förväntade.

Cortázar skrev många olika sorters noveller, allt ifrån sf- och deckarintriger och burleska borgarskapsinteriörer till rena absurditeter med surrealistisk grundton. Händerna som växer handlar om en man som misshandlat sin vän, och som ett resultat av det växer hans händer till enorma proportioner, han får släpa dem efter sig, de är för stora att gå in i en bussdörr etc. Men som så ofta hos Cortázar är slutet på berättelsen helt oförutsägbart.

De invanda perspektiven förrycks, vi lever i och utom oss själva, i vår egen tid och andras. Ofta smälter allt samman, som i Alla eldar elden; en brutal romersk gladiatorstrid pågår parallellt med ett telefonsamtal där en man hånfullt avfärdar sin tidigare älskarinna, varpå allt förtärs av en häftig eld – brutaliteten och förgängelsen är tidlös.

I ett inkännande förord konstaterar Ulf Eriksson att ”många texter verkar vara skrivna i ett tillstånd av rent benådad förströddhet”. Det är som om Cortázar inte söker ett språk eller ett skeende, det bara kommer till honom och tillfällighetens spel och den fria associationen sammansmälter till ett böljande berättande.

I det absurda, fantasifulla, sagoaktiga, är Cortázar mycket konkret, i det vardagliga kan han chockera. Plötsligt, i den mest sakliga information kommer det in oroande moment som ställer allt på huvudet, något farligt mitt i det mest banala. Han skruvar åt berättelserna med vad som på byråkratspråk kallas nytt informationsflöde och språket pendlar mellan olika nivåer.

Novellen om bilköhelvetet in mot Paris, Södra motorvägen, blir till en skildring av nutidsmänniskans jakt på mål och mening, en tillvaro mellan det förväntade och faktiska, där olika omständigheter alltid sätter krokben för de bästa avsikter.

Det finns ett aldrig sinande tillskott av släkt och vänner i berättelserna, de fladdrar förbi likt tropiska flygfän, namngivna men undflyende, det myllrar av lögner och falsk samhörighet, och inför en novell som De sjukas hälsa, där alla oroas av varandras sjukdomar och alla näsor läggs i blöt till höger och vänster känner jag en stor befrielse över att knappt ha någon släkt. Själv barnlös kunde ändå den skarpsynte Cortázar, i Brev till en ung dam i Paris, skildra en småbarnsförälders vardag, uppskruvad i absurd fiktion.

Rätt många av novellerna handlar om kärlek, men det är en kärlek på avstånd, ett tillbedjande som för över i romantiken eller till Goethes Werther. En ofysisk kärlek, kroppar som aldrig mötas, kärleken mera som idé än kött och blod och svettiga nätter. Även kvinnorna finns mestadels på avstånd, de kommer sättande med en kopp te eller serverar mat. Ibland är de maniskt upptagna av toalettbestyr, men ändå knappt kroppsliga.

Det undflyende är rätt typiskt för Cortázar. Hans texter är sällan konturskarpa i form av replikväxlingar, tydliga åtbörder, dramatiskt pregnanta vändpunkter. Det ena går i det andra, skilda tider, förbisvischande personer i ett oavbrutet flöde. Det drömda kan bli verkligt, och det verkliga en dröm, inte olikt metoden i Strindbergs Ett drömspel. Allt smälter samman, fast med konkreta, doftrika detaljer av mat, natur, djur. Ett totalsvep genom tillvarons alla sensuella intryck och fantasmagorier, där berättelsens perspektiv plötsligt vrids 180 grader.

Andra noveller tar tag i en resonemangsända och för berättelsen genom språkets alla snirkelvägar och bakgator, för att landa i det rent oförklarliga och som läsare sitter man där och kippar efter andan, som i Den igenmurade dörren.

Det kan ibland gå mekanik i denna ordvirtuositet, ordglädjen går över i ren ordmagi – fast hänger man inte med kan man samtidigt få känslan av att inte ens författaren gjorde det, ordflödet blev bara för överväldigande. Av det skälet hittar jag många av mina favoriter bland de kortare texterna, där är allt mer förtätat.

Samtidigt slås man av hur olika många av novellerna ändå är. Utifrån en förföriskt enkel första mening: ”Nu för tiden tycker jag det är rätt besvärligt att få eld i spisen”, i Goda tjänster, vindlar berättelsen iväg i en munter skröna om en äldre pigas osannolika upplevelser inom överklassen. Det är inte utan att man ser en Rut Holm i högform framför sig.

I Stjärnstädarna ger han sig in i sf-genren. Den handlar om en firma som ska putsa alla rymdens bleknande stjärnor, varpå det visar sig att drömmen om det absolut rena är förödande, den dödar allt.

Ibland kan han också vara sanslöst rolig. Ingen har någon skuld är en farsartad, närmast Tati-liknande historia, där det hopplösa försöket att sätta på sig en tröja blir till en existentiell kamp mot jagets otillräcklighet, mot ödet, mot allt.

Efter denna omtumlande läsupplevelse stiger jag på bussen för att uträtta några ärenden på stan. Bakom ratten sitter en stor karl med väldigt skägg, han ser ilsken ut. Knappt har jag satt mig så hörs en mild och ljus kvinnostämma i högtalaren: ”Roslagsgatan”. Kontrasten mellan syn- och hörselintryck är chockartad. Herregud, jag befinner mig mitt i en novell av Cortázar!

Gunder Andersson