Han tassar runt sin mor

BOKRECENSIONER

Sorgmättad skildring om två ensliga själar av Erik Wijk

Foto: mammas pojke Erik Wijk, författare och journalist, har tidigare skrivit en bok om sin pappa. Nu är det dags för ett porträtt av mamma. Foto: Sofia Runarsdotter

När författaren och skribenten Erik Wijk arbetade på boken om sin överklasspappa som valde eremitlivet reagerade mamman häftigt: Mig skulle du aldrig skriva om!

Det är ju pappaböckerna vi är vana vid. Grandiosa porträtt av de saknade, oftast frånvarande fäderna. Men nu har han gjort det, skrivit om mamma Ulla, hon som under uppväxtåren skänkte sonen och dottern all kärlek hon förmådde.

Pappan – från en av Göteborgs rikaste familjer – fanns i bakgrunden som en hotfull skugga, (vilken diagnos han nu skulle fått vad beträffar psykisk labilitet). Skilsmässan genomfördes redan när Erik var liten och mor och son kom att stå varandra nära.  

Erik Wijks familjehistoria – drygt 800 jämnt fördelade sidor i två volymer – är fascinerande med sina hisnande klass­resor (mest nedåt) och dramatiska livsöden. Delvis rymmer den författarens uppväxtskildring med en mor som stundom lever knapert, stundom förmöget med färskt miljonarv på fickan. Här gestaltas nämligen en övre medelklass med rottrådar i överklassen och vana vid tjänstefolk. När ledan slår till kan man alltid flytta till Lacoste. 

Om Wijk bakat ihop de två delarna och valt romanformen hade den andats Thomas Mann, och Buddenbrooks.  Men han valde dokumentären och lät mammans lågande sanningspatos vägleda. Bara ”de riktiga orden” dög för henne. Man får aldrig narras eller ljuga.

Den livshållningen i kombination med en lättsårad själ blir laddad mark för en son att tassa runt på.

Allt vi här drömma var till formen ett detektivarbete kring en för sonen okänd pappa. Mammaboken är däremot ett närgånget porträtt på en förpuppad begåvning. Inte ens när barnen är vuxna förmår hon utveckla sina kreativa förmågor. Sin karisma och spirituella läggning levde hon ut som populär middagsvärdinna.

Det är svårt att skriva ett balanserat porträtt på en förälder. Antingen blir det en äreräddning eller en stridsskrift. Kristoffer Leandoer löste det hela med fiktion i sin fina mammaskildring September. Också den om obotlig sjukdom och oförlöst intellektualism.

Wijk varvar kärleksförklaring med uppfordrande kritik. Iskallt dissekeras mammans intellektuella kapacitet. Till läsarens utmattning upprepas på minst fem ställen hur obildad hon är.  Och hennes fysiska företräden beskrivs närmast incestuöst: ”knotiga kropp med de små brösten som dock inte längre stöttas upp av en vadderad bh.”

Men Wijk låter också mamma tala för sig själv genom dikter, brev och dagböcker (berömmer sig dessutom för denna storsinthet). Bitvis slukar jag fascinerat boken, bitvis tycker jag författaren borde sovrat bland moderns brev och ungdomsdikter som inte tillför tematiken något.

Via mammans levnadsöde skapar Wijk nämligen en essäistisk tankebok om klass, pengar, kreativitet och självförtroende. 

Moderns komplexa personlighet inbegriper en härva av både förakt och beundran för så kallat enkla jordnära människor. Kallsinnigt utsätter hon sina närmaste för riskabla situationer och hennes förakt inför sonens flickvänner är notoriskt.

I nästa stund drabbas läsaren av djupa sympatier inför en sörjande, sjukdomsdrabbad människa som dessutom förlorar sin vuxna dotter i en förlossningskomplikation.

Något händer när Wijk knyter ihop säcken. Han förlorar sina nyansrika maktanalyser: De riktiga orden. Plötsligt rasar han ned i stereotyper och hävdar att överklassen och arbetarklassen är oförmögna att skänka värme. Den mellanmänskliga kärleken står medelklassen för.

Som läsare häpnar jag över påståendet. Själv nästan övervarmt omvårdad av arbetarklassföräldrar och med vissa erfarenheter av iskallt föraktfull medelklass protesterar jag mot bristen på människokännedom. Kylan och värmen är – precis som intelligensen – självklart jämnt fördelade mellan klasserna. 

Ja, något osmält vidlåder slutet. En vänsterpolitisk maktanalys med bett i pennan övergår i en jolmig individualism, en grumlig önskan om förståelse mellan samhällsklasserna. ”Vi är alla människor.” Det låter fint, närmast bibliskt. Men förblir floskler i ett aggressivt segregerat samhälle där välbeställda aldrig behöver träffa de obemedlade. 

Jag väljer att läsa boken som en sorgmättad skildring av två ensliga själar som klamrar sig fast vid varandra. De råkar vara mor och son.

ARTIKELN HANDLAR OM

Romaner

Erik Wijk