Bokrecensioner

Platt fall för kommissarien

avStig Larsson

Två svenska kriminalromaner hade kunnat bli mästerverk

sjabblar 1 Lars Pettersson, bokaktuell deckarförfattare.
 Foto: Sebastian Waldenby
sjabblar 2 Gunnar Wall, bokaktuell deckarförfattare.

Det händer ibland när jag läser deckare, eller kriminalromaner som det så fint heter, att jag blir så irriterad att jag får kämpa för att inte börja skumläsa och överhuvudtaget hålla reda på intrigen. Det förutsätter förstås att det finns något i boken som jag tycker om. Det kan vara idén, uppslaget. Eller kanske personteckningen.

Jag tänker i mitt stilla sinne: ”Det här skulle ju ha kunnat bli en bra, ja rent av mästerlig bok. Varför har författaren sjabblat bort det?”

Två goda exempel på detta är Gunnar Walls Maktens mörka korridorer och Lars Petterssons Slaktmånad.

Jag börjar med Wall. För utan att kunna säga att jag känner honom, har jag ändå en bild av honom. 1997 läste jag hans första bok om Palmemordet, Mörkläggning – statsmakten och Palmemordet. Boken från 2010, Mordgåtan Olof Palme, har jag tyvärr ännu inte läst. Om den skriver Kjell-Olof Feldt: ”Nog den bästa genomgången av utredningarna kring Olof Palme.”

Personer som Wall, Lars Borgnäs och bröderna Poutiainen går helt enkelt inte att avfärda som ”privatspanare”, ”strålkärringar”.

Så när nu Wall har bestämt sig för att skriva en kriminalroman är mina förväntningar höga. Upptakten – eller rättare sagt det kapitel som börjar på sid 39 och slutar på sid 59 – är också lysande. Malin Berggren som vikarierar på finansdepartementet råkar få syn på ett egendomligt meddelande. Hennes nyfikenhet driver henne att ta allt större risker.

På fliken läser jag att Wall 2005 gav ut en bok med titeln Världens största bedrägerier. Möjligen är det så att Walls intresse för stora bedrägerier här spelar honom ett spratt. Eftersom vi som läsare i princip vet vad det hela går ut på, återstår det ju ingen fråga för oss att ställa. Att Malin Berggren, eller för den delen hennes ”mystiske säkerhetskonsult”, skulle bli dödade, finns ju inte ens som ett alternativ. Så vad ska vi intressera oss för?

Ja, Wall tryfferar historien med gängse svensk deckarrekvisita, det skumma, ytterst orealistiska motorcykelgänget Mad Zombies, ett ännu mer skumt hyperkapitalistiskt konsortium (som tänkt sig att ta över land efter land i Europa). På toppen av tårtan har vi en lajv i herrgårdsmiljö. Mystiska brev ska lämnas, dueller ska utkämpas, och stackars Malin får hjälp av sin skolfranska.

Allvarligt Gunnar Wall, du har en riktigt bra idé. Men hur har du förvaltat den?

Den som noggrant läser Kjell-Olof Feldts utmärkta Alla dessa dagar får den obehagliga förnimmelsen att han anser sig vara för dåligt informerad, besluten tas liksom för snabbt. Och här har vi nu en socialdemokratisk ministär som bokstavligt talat är i händerna på ett gäng specialister.

Så Gunnar Wall, glöm den här fadäsen, lägg ner de närmaste fyra, fem åren på ordentlig research. Och skriv en ny kriminalroman. Skippa allt lull-lull. Ta det på allvar. För du kan.

Näste man till rakning vet jag inte mycket om. Lars Pettersson har redan skrivit en kriminalroman som utspelar sig i Finnmarken, Kautokeino, en blodig kniv (2012), som jag alltså inte har läst. Den har fått fin kritik. Men det betyder minsann ingenting. För personligen har jag inte förtroende för någon kritiker av kriminalromaner.

Jag har en viss förkärlek för långsamt berättade deckare. Det ger mig känslan av att författaren har självförtroende. Han eller hon behöver inte lägga in ett torterat barnlik på sidan två. Personer presenteras, ofta intressanta personer. Historien har sin gilla gång. Om det dessutom utspelar sig norr om Treriksröset, i norska Finnmarken, så blir jag nästan automatiskt intresserad.

Därför är det synd att Pettersson gör sig skyldig till så elementära berättartekniska fel. En deckare kan alltså berättas i snigelfart. Läs till exempel Freeman Wills Crofts mästerverk från trettiotalet, Skeppsbrottet. Där går det inte undan, i fyrtio sidor kan kommissarie French ha hamnat på ett stickspår som inte leder någonstans. Eller ta en av mina personliga svenska favoriter, Åke Axelsson. Ja, det kan röra sig om ett kioskinbrott, ett handsksnatteri, ett gruff på ett diskotek – och så kanske ett mord, jo oftast men inte alltid ett mord. Ändå oavbrutet intressant.

Hemligheten?

Det handlar om polisarbete. Ett arbete som måste lösas. Och som du, om författaren är tillräckligt skicklig, känner dig engagerad i. I Axelssons En sten för Anders F. har vi ett säkert hundrasidigt stickspår (som inte har ett dyft med mordfallet att göra) som rör sig om ett mordhot mot en landshövding.

Steg för steg följer vi denne landshövdings vardag. Sågverk invigs. Ja, ni kan säkert föreställa er en landshövdings klanderfritt monotona tillvaro.

Men blir det tråkigt? Icke. Därför att det föreligger ett fall. Ett problem.

Renslakt är ju exotiskt så det förslår. Men om du inte frågar dig hur det ska gå blir det ju mest en renanatomilektion.

Behållningen av Slaktmånad, vilket också är anledningen till att jag gärna läser fler böcker av Pettersson, är den sakliga dialogen. Norrbottningar kan nog helt enkelt inte kallprata. Det där blir ännu mer tydligt i Åsa Larssons deckare, eftersom de även delvis utspelar sig i Stockholm. Det är befriande, ja lugnande, att läsa en bok där män­niskor inte alls förstår sig på ironi. Ja, snarast ser ironi som en långsökt och helt poänglös lögn.

Men Lars Pettersson, ett sista allvarsord. Jag tror ju inte att jag är ensam om att undra över varför mordet överhuvudtaget begås. Och av den personen – av alla människor! Dessutom saknar jag den massmediala insatsen, det är ju dock en svensk statssekreterare som har skjutits. Och, allvarligt talat, skulle inte polisinsatsen ha varit mer massiv? Det där med att vi alla är lika inför lagen vet ju både du och jag är nys.

Under det tidiga sjuttiotalet tillhörde jag extremvänstern. Då lärde jag mig ett uttryck som jag har haft stor nytta av: kamratlig kritik. Själv hoppas jag att både Wall och Pettersson inte alls ser det här som en sågning, utan som uppmuntrande ord till ett framtida arbete.