Grandiost äreminne

Anneli Jordahl om en bildbiografi över Selma Lagerlöf som hon själv hade uppskattat

Selma Lagerlöf på Mårbacka 1933.
BOKRECENSIONER

När jag var ung och hyrde hus i sydfranska Languedoc blev jag bekant med ett par som drev en kombinerad ambulans- och taxifirma. Hembjuden till deras enkla lägenhet blev jag med stolthet förevisad ett mindre bokskåp och dess innehåll. Favoritförfattaren Selma Lagerlöfs samlade verk i helfranska band. 

I den stunden förstod jag vidden av Selma Lagerlöfs storhet.

Bokstavligen stor och tung framställs hon i Anna Nordlunds och Bengt Wanselius bildbiografi, exklusivt formgiven av bokförlaget Max Ström. Fotografen Wanselius har tidigare med framgång tagit sig an kulturmännen Strindberg och Bergman och presenterat dem i storbildsformat. Vilken kulturkvinna kan bära upp en liknande rustning om inte Selma Lagerlöf, född 1858 och död 1940. Hon blev den första kvinnan som tilldelades Nobelpriset, och som därefter blev invald som ledamot. Dessutom blev hon förnamn med svenskarna, precis som August. Hennes internationella berömmelse var betydligt större än hans.

Ett grandiost äreminne som detta skulle hon inte ha något emot. Hon byggde ju ett monument över sig själv med sitt Mårbacka. Selma och hennes barndomshem – som hon köpte tillbaka som rik författare och rustade till herrgård – finns det redan en fotobok om. Undertiteln på den här, ”Sveriges modernaste kvinna” skulle verkligen falla henne i smaken, eftersom hon kände sig förminskad som ”sagoförtäljerskan från de värmländska skogarna”.

I energisk berättarstil skildras Selmas roll i offentligheten, hennes samhällsengagemang i rösträtten och fredsfrågan, arbetet i Svenska Akademien och Samfundet De nio. Resultatet är folkbildade underhållning som samtidigt är kritiskt resonerande.

Här lyfts den utåtriktade sidan av den introverta Selma fram, och släktingar har bidragit med opublicerade fotografier. Och det är ingen slätstruken och reklamig coffee table-bok litteraturforskaren Anna Nordlund har skrivit. Hon kan sin Selma och samplar ledigt ur eget skafferi där det finns tidigare Selma-verk, bland annat om hur succédebuten ”Gösta Berlings saga” tolkats genom tiderna. Och kanske blir det snäppet för mycket om Selma och filmen som Nordlund också skrivit en bok om. Även om Selmas förhandlingar med Hollywood i högsta grad är rafflande.

Lagerlöfs nationalromantiska sagor passade naziestetiken perfekt och de ville knyta henne till sig.

Selmas internationella framgångar blev ofta en vådlig balansgång. Det gällde att dra i de kommersiella trådarna och samtidigt behålla den konstnärliga hedern. Inte minst vad gäller Tyskland under Hitler-eran. Lagerlöfs nationalromantiska sagor passade naziestetiken perfekt och de ville knyta henne till sig. Inte förvånande. När jag nyligen läste den underbart lekfulla romansviten ”Löwensköldska ringen” som gavs ut i slutet av 20-talet hickade jag till av karakteristiken av Charlotte Löwensköld. I hennes ådror flöt ”gammalt svenskt adelsblod” och i hennes själ bodde ”den rätta svenska viljan, den ädla, stolta viljan, som inte frågar efter ett nederlag, utan springer upp med obruten spänstighet till ny strid.”

Här hemma förväntades hon ta avstånd offentligt. Någon nazist var hon inte, däremot beroende av de tyska inkomsterna för Mårbacka-projektet. Vilken vånda. Hon som levt i en nära relation med författarkollegan och judinnan Sophie Elkan som dog 1921. Detta blev en lösning. Om relationen med Elkan skrev hon, som ett svar på kravet på ett antinazistiskt ställningstagande.

Bildberättelsen om Selma – där författarporträtt varvas med samtidshistoriska foton – blir också ett dokument över det moderna samhällsbygget. Tacksamt grepp, men i bland förstår jag inte fotourvalet. Helsidan på Bobergs interiör av NK blir lite av utfyllnad. Det hade räckt med fotot på thesalongen som blev en mötesplats för rösträttskvinnorna. 

Selmas queera relationer med författaren Sophie Elkan och läraren Valborg Olander är omskrivna. Också här gällde en balansgång, för att inte spela ut den ena mot den andra. Selma fick stöd med att klara av det påtvingade representativa. Den praktiskt rediga Valborg Olander såg till att det hölls kalas när Selma fyllde jämnt.

Däremot är det tveksamt om Elkans och Olanders manuskritiska läsningar gagnade henne konstnärligt. Elkan var realist och tyckte att Selma kunde bli ansträngd med sin symbolism, och Olander drev igenom banalare romanslut än vad Selma tänkt sig. Ständigt detta navigerande kring andras åsikter och krav.

Selma Lagerlöf i Uppsala 1907.

I den kulturella offentligheten, som i ett litet land innebär ett oundvikligt frotterande med kollegor som en inte tål, blev det till att jämka och ducka. Selma såg Verner von Heidenstam som sin förste epigon och Ellen Key, en gigant precis som Selma, hade hon mycket svårt för. Keys konservativa idéer om kvinnors moderlighet och ”små regler och råd” om vad som lämpade sig bäst för dem att arbeta med gav hon inte mycket för.

Lagerlöf blev nationalskalden som var både marknadsmässig och konstnär i ett. Priset hon fick betala var att hon inte kunde röra sig fritt och att bli anklagad för krämare. Bland annat upplät hon sitt ansikte till reklam för Läkerol.

Hela livet var hon smått sårad över att många hyllade hennes fantasi, men betydligt färre lyfte fram hennes förmåga till snillrika konstruktioner. Formkänslan.

I nya boken är hon i alla fall formkänsligt framlyft. Hon står mitt i samhällsbygget. Respektingivande. Smilar upp sig gör hon aldrig. Jo, möjligen efter en av sina älskade bilfärder.

ARTIKELN HANDLAR OM