Metoo

Požar misslyckas med att övertyga om metoo

Boken om backlashen framstår tyvärr som konspiratorisk

Av: 

Cecilia Djurberg

Irena Požar är aktuell med boken ”Backlashen”, om utvecklingen efter metoohösten 2017.
Irena Požar är aktuell med boken ”Backlashen”, om utvecklingen efter metoohösten 2017.

BOKRECENSIONER

När historieskrivningen efter metoo nu är inne på femte året menar journalisten Irena Požar att kvinnor som vill prata om sexism, jämställdhet och sexuella övergrepp är tystade. Really?

I sin debutbok Backlashen – Metoo och revolutionen som stoppades hävdar Požar, som alltså själv skriver flitigt om dessa ämnen och är chefredaktör för Veckorevyn, att knappt något medieutrymme upplåts åt dem och att kvinnors tungor är avskurna likt Filomelas i den grekiska mytologin. Dessvärre misslyckas hon kapitalt med att både övertyga mig om detta påstådda problem, och att besvara sina egna (in)ledande frågor om de bakomliggande mekanismerna.

Eftersom hon brister så rejält i grundläggande argumentationsteknik är risken att de enormt viktiga frågorna metoo satte ljuset på allt för enkelt kastas åt vargarna med denna bok. Den kan i bästa fall läsas som en ovanligt lång och slängig krönika med utgångspunkt i Požars egna känslor och upplevelser kring metoo.


Som bevis för sin huvudtes, att metoo var en revolution som stoppades snabbt efter sitt uppblossande hösten 2017, anför Irena Požar att hon själv inte såg att det stod något om våldtäkter, trakasserier eller sexism på löpsedlarna våren 2018 och att det var ”som att inget hänt.” 

Själv minns jag mycket väl hur till exempel Svenska Akademien brakade samman just våren 2018 av synnerligen metoo-relaterade skäl, och hur det rapporterades flitigt, men detta måste Požar ha glömt även om hon senare i boken kommer in på fallet Kulturprofilen. 


Inte heller gör hon några ansvarsutkrävande intervjuer, och som källa till hela teaterbranschens påstådda misslyckande att ta tag i metoo-relaterade arbetsmiljöproblem låter hon en (1) anonym skådespelerska tala för hela branschen. Inget nämns om vad som ändå har gjorts på landets teatrar de senaste åren, eller hur otroligt synliga dessa frågor varit i många föreställningar.

Genomgående utnyttjar Požar till synes legitima källor och referenser på ett väldigt godtyckligt vis, såsom klassisk feministlitteratur från olika epoker utan att hon berör skillnaderna med vår digitala samtid.


Det är en på många sätt opålitlig retorik Irena Požar ägnar sig åt. Som journalist uppvisar hon här dessutom en ganska stollig inställning till både journalistik och pressetik när hon verkar vilja se mediebranschens självrannsakan kring de publicistiska övertramp som gjordes i samband med metoo-rapporteringarna som något slags konspiratoriskt försök till mörkläggning av själva kampanjen. Som om nyhetsmedier stod, eller borde ha stått, på metoo-kampanjens sida och sedan svek den, och att alla (vi) som anser att nyhetsmedier inte ska hemfalla till aktivism utan ägna sig åt saklig granskning och etisk, balanserad rapportering skulle syssla med att censurera kvinnor.

Boken har dessutom så många iögonfallande skriv- och korrfel att detta sammantagna slarvande med hantverket förstås får mig att undra — vad mer är dåligt kollat i denna svaga pamflett?


I sin bok berör Irena Požar själv risken för att framstå som konspiratorisk men avfärdar den djärvt. Av ovan angivna skäl, och en hel rad ytterligare, lyckas hon tyvärr inte undvika att ge mig exakt detta intryck. Med så här slarviga förkämpar behöver feminismen inga fiender.

ANNONS

Prova Nextory gratis i 30 dagar - marknadens största utbud av E-böcker och ljudböcker!

Extern länk från Nextory

Gå till Kampanjen

Publisert:

LÄS VIDARE

Här får barnlösheten också sluta lyckligt

Bokrecensioner

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturchef Karin Petterson guidar till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.

Ja, tack!

ÄMNEN I ARTIKELN

Metoo

Irena Pozar

Journalistik

Pressetik

Jämställdhet