Smärtsamt nära slakten i Rwanda

Jörgen Gassilewski har skrivit en kompromisslös roman

Foto: CAROLINE ANDERSSON
Jörgen Gassilewski (född 1961).
BOKRECENSIONER

Hur beskriver man ett folkmord? Hur vittnar man om ett folkmord man själv varit en del av? En av alla svårigheter de frågorna öppnar sig mot är att varje försök att återberätta ett brutalt händelseförlopp – den industrimässiga förintelsen av miljontals judar, det bestialiska folkmordet på åttahundra tusen rwandier, eller den utdragna dödsmisshandeln av en tonårig pojke – förvanskar det som hände redan genom tillgången till historien i sin helhet. Själva berättelsen tvingar på händelserna en början, en mitt och ett slut. För den som var där, mitt i situationen, fanns det ju inget slut, bara en situation där hoppet om att allt nog ska ordna sig är det sista man ger upp.

Jörgen Gassilewskis nya roman Hastigheten är en mycket enveten och sinnrik kamp med denna problematik. Boken handlar om folkmordet i Rwanda, förmedlat via Marie-Louises perspektiv. Hon är tutsi, och borde därför befinna sig bland offren, men mot alla odds lyckas hon inte bara överleva; genom sitt äktenskap med en hutuer hamnar hon dessutom bland förövarna.


Hur ska man kunna göra rättvisa åt erfarenheter som hennes, ­utan att förfalla till sentimentalitet eller förfalskande plattityder om ”ondska”? Hur kan man undgå att förlänga plågan, att reproducera orättvisan genom själva berättandet? Det finns inget enkelt svar på det, men romanformen är kanske den bästa möjligheten som står till buds.

Gassilewski är inte den förste att försöka ge den rwandiska tragedin litterär form. Det är svårt att inte jämföra hans bok med fransmannen Jean Hatzfelds Antilopernas list som rör sig på samma platser, kring samma händelser. Men medan Hatzfelds bok är ett slags litterariserat reportage har Gassilewski inga uttalade dokumentära anspråk. Det innebär nu inte att hans bok känns mer påhittad än Hatzfelds, snarare tvärtom.

Våren 1994, den varma VM-sommaren stod för dörren, jag bodde i Uppsala. Det känns som alldeles nyss. Gassilewskis roman får den rwandiska tragedin att kännas just så nära, så verklig. Det är en stor bedrift.

Titeln Hastigheten är mångtydig. Den kan syfta på hela folkmordets hastighet: mer än 800 000 döda på tre, fyra månader. Eller på hastigheten hos de ständigt flyende kropparna, den som gjorde att några av dem ändå överlevde. Eller den hastighet med vilken trygg normalitet och vanlig mänsklig anständighet kan slå över i det mest primitiva våld.


Det finns en både imponerande och krävande kompromisslöshet i Gassilewskis försök att fånga detta. Händelseförloppet är fragmentariskt, läsaren saknar överblick, det är ofta oklart var i tiden man egentligen befinner sig (före, under eller efter folkmordet?), och texten glider försåtligt mellan olika pronomen (du, jag, vi…). Men det som efterhand blir allt tydligare är att dessa svårigheter är framtvingade av själva ämnet. För kanske är det just så: i situationer som denna rämnar även de mest självklara avgränsningar – mellan nu och då, jag och vi, liv och död.

Om boken på det viset först är svår att få grepp om, så är det värt mödan att fortsätta.

Det var länge sedan jag läste en roman där formen till sist framstår som på en och samma gång så uppbruten och så nödvändig.


Poängen är att det också finns något försonande i denna form: insikten att även i det liv som avslutas på det mest bestialiska vis, också i det livsöde som leder fram till aktivt masslaktande, har det funnits lyckliga ögonblick, stunder av försoning.

Och kanske är det de stunderna, likaväl som de svartaste, som bör framhävas.

Vad Gassilewskis roman lär mig är att det i alla fall är den blicken som krävs för att någonting bra ska kunna följa på ett folkmord.

ARTIKELN HANDLAR OM

Romaner

Rwanda