MFF-supportern blev symbol för antirasismen

Malin Krutmeijer har läst boken om Showan Shattak

Foto: krister hansson
Showan Shattak misshandlades av en nazist. Nu kommer boken om hans liv.
BOKRECENSIONER

BOKRECENSION. Det är möjligt att han inte är någon ”jävla hjälte”, Showan Shattak, men han har varit med om något dramatiskt. Natten mellan den åttonde och nionde mars 2014 misshandlades han nästan till döds av en nazist på Möllevången i Malmö. Tre andra personer knivhöggs av en annan nazist vid samma tillfälle.

En vecka senare tågade 10 000 människor mot nazism i en Malmös största demonstrationer i modern tid. Det uppstod spontana manifestationer som sträckte sig utanför Sveriges gränser, under slagordet ”Kämpa Showan!”.

Själv låg Showan vid samma tid i koma. Han skallopererades fyra gånger på fyra veckor, och senare ytterligare två gånger. När han vaknade upp fungerade inte hans vänstra kroppssida. Han hade problem med talet och minnet. Han frågade sina anhöriga ”om det varit något i media”, och upptäckte att han blivit symbolen för en rörelse.

Om detta och mer handlar journalisten Andreas Rasmussens Ingen jävla hjälte. Den följer inte någon tidstypisk dramaturgi där huvudpersonen först drabbas och sedan övervinner strapatser på väg mot en triumf av styrka och insikt. I stället möter vi en omtänksam och engagerad människa med drag av kicksökare, som nu måste anstränga sig för att ta det lite lugnare.

Jag tror att boken ska förstås som Showan Shattaks sätt att både berätta för alla som engagerat sig vem han är, och att återta en viss kontroll över bilden av sig själv.

Rasmussen är öppen med att Showan och han är vänner och delar politisk vision. Det märks, men hindrar inte att han har gjort ett gediget jobb. Han har lyssnat in olika versioner och perspektiv, och hittat en ton som binder samman.

Misshandeln och dess följder – brottet, vården på sjukhus, rehabiliteringen, rättegången i tingsrätten (boken trycktes före hovrättsdomen) – upptar många sidor. Det är tung och smärtsam läsning, som ramar in ett porträtt av Showan som är intressant i sig.

Vi får nämligen möta en ”våldshuliganextremist”, som han själv ironiskt säger om hur han framställs i vissa kretsar. Han är aktiv i MFF:s tämligen fanatiska supportergrupp Supras, och inom den utomparlamentariska vänstern. I MFF har han arbetat mot rasism och homofobi. Politiskt började hans engagemang i SSU. Detta är en aktivist ut i fingerspetsarna.

Jag hoppas att boken blir läst också av dem som känner sig lite främmande för de här radikala miljöerna. Den ger en inblick som avdramatiserar en smula, oavsett om man håller med Showan i hans åsikter om allt från bengaler till antifascistisk organisering.

Sedan kan porträttet av Showan bitvis kännas väl intimt: jag tycker inte riktigt att jag har med hans föräldrars skilsmässa, och utlåtanden från barnpsykiatrin att göra.

Å andra sidan är boken ett fint exempel på hur människor alltid är fascinerande när man får komma dem nära.

ARTIKELN HANDLAR OM

Malmö

Rasism