Mellan förtvivlan och försoning

Nelly Sachs storslagna poesi är ett unikt sorgearbete

Av: Kristofer Folkhammar

Publicerad:

Under nazistregimen i Tredje riket var den språkliga propagandaapparaten en central del av maktövertagandet. Nedsättande epitet om dem som skulle rensas ut från den nya nationen etablerades intill storslagna uttryck, vilket förvandlade dem som skulle ingå till hjältar. Eufemismer och nybildningar i den offentliga propagandan var med och bidrog till stigmatisering och massmord.

Dessa språkliga förskjutningar och manipulationer beskrev författaren och romanisten Victor Klemperer som små arsenikdoser som sväljs obemärkt men efter ett tag verkar, i sin klassiska skrift LTI: Tredje rikets språk, ursprungligen publicerad 1947 och utgiven i svensk översättning av Tommy Andersson 2006.

Klemperers arbete är en specifik historisk skildring av nazistdiktaturens språkbruk, men också användbart som ett kritiskt redskap att granska maktens språk med, i alla tider.


Efter att ha varit nedsänkt i Nelly Sachs dikter kan jag inte låta bli att tänka på språket i dessa som en sorts motvikt till det Klemperer beskriver. En mörkt gnistrande söndring av det totalitära nyspråket, vars regim Sachs med nöd och näppe lyckades undkomma. Ett poetiskt språk som bjuder motstånd genom sin dova prakt.

Tysk-judiska Sachs föddes i Berlin 1891, dog i Stockholm 1970. 1940 lyckades hon fly undan förföljelserna tillsammans med sin mor, till ett ”neutralt” Sverige, dit det krävdes särskilda kontakter för att ta sig som judisk flykting. 1966 belönades hon med Nobelpriset i litteratur.

Den första dikten i den luntan, med samtliga av hennes färdigställda samlingar som nu ges ut i en granitskimrande nyutgåva, är förmodligen Sachs mest berömda. Den som inleds med raderna: ”O skorstenarna / På dödens sinnrikt uttänkta boningar”. Och det är som att det från denna första, konkreta gestaltning av koncentrationslägrens fasor, går att blicka ut över hela det fortsatta författarskapet.

Nelly Sachs fick Nobelpriset i litteratur 1966. Här gratuleras hon av kung Gustav VI Adolf i samband med prisutdelningen.

Sachs litterära corpus är rikt och på många sätt varierat, men det strålar ut från denna första punkt: Förintelsen. Ur skorstenarna kommer rök. Och i röken färdas stoftet från mördade, judiska kroppar. Kroppar som genom författarskapet ska sörjas, förtvivlat längtas efter och glimtvis framställas.


Sachs-forskningen har också intresserat sig för hur ett krossat hjärta i ungdomen, ett svåröverkomligt avvisande från en sedermera död brudgum, möjligen också varit en avgörande impuls för hennes skrivande. Så kanske det är. Men kärleksdiktningen är, alltsomoftast när den träder fram hos Sachs, något så storslaget att den blir porös, och kan förstås både som en sträckning efter en enskild älskad, och en kosmisk, andlig kraft, som inbegriper många ”systrar och bröder”, som hon kallade dem som mördats.

Ett sätt att beskriva hennes verk är genom frånvaron av vardaglighet: Nelly Sachs poesi är storslagen och högstämd. Åkallar natten och stiger rakt in i smärtan, ren och förtvivlad, i mörkret.

Det finns en stark mytbildning kring Sachs liv: Att hon bodde trångt på Bergsunds strand i Stockholm, skrev sina dikter på nätterna, i mörker, för att inte störa sin mor. Så småningom skrev hon i det lilla utrymmet kallat ”kajutan”, vid fönstret ut mot vattnet. Sedermera blev hon alltmer paranoid och skör, förföljelserna innan flykten spökade och tog sig uttryck i övertygelsen att nazistiska ligor gjorde vattnet i hennes kran elektriskt. Och hon vistades vid flera tillfällen på Beckomberga och andra institutioner.

Av detta liv syns knappast något alls, varken det vardagliga eller det dramatiska, i dikterna. Ett sätt att beskriva hennes verk är genom frånvaron av vardaglighet: Nelly Sachs poesi är storslagen och högstämd. Åkallar natten och stiger rakt in i smärtan, ren och förtvivlad, i mörkret.


Bildvärlden hämtar näring från gammaltestamentlig tradition, och alltmer, genom författarskapet, från judisk mystik. De många stjärnorna är både brännmärkande davidsstjärnor och en symbol för evig längtan, för gränsen mellan sinnevärlden och en högre dimension.

De döda är rök, stoft. De överlevande har ihåliga ben, flöjter som sjunger, längst där inuti: ”Våra kroppar upprepar sin klagan / Med sin stympade musik.”

Redaktören Daniel Pedersen har, förutom att kommentera fylligt och introducerande (några riktigt trista korrfel förekommer, tyvärr), sammanställt en annorlunda översättningsvolym. Pedersen har tillsammans med Eva Ström reviderat några av Rolf Mobergs översättningar – de som ingick i den brandgula Månpocket-volym som cirkulerade intill Ann Jäderlunds gammelrosa och Edith Södergrans lavendellila runt millennieskiftet.

Men Pedersen har också valt att inkludera andra Sachs-översättningar. En ny av vännen Margaretha Holmqvist, jämte klassiska tolkningar av Gunnar Ekelöf, Erik Lindegren och Percival. På så sätt blir utgåvan inte bara generös i och med de utförliga kommentarerna, utan också ett stycke svensk översättningshistoria.


Mer svensk litteraturhistoria blir det i den lilla skriften Dialoger – Om Nelly Sachs, som samtidigt ges ut. I den har Pedersen tillsammans med Anders Olsson samlat ihop texter om hur Sachs ”läses och förstås idag”, från ett symposium som hållits i Svenska Akademiens lokaler. De korta essäerna fungerar som ledigare utvik, mjukare öppningar, jämfört med diktvolymens detaljerade kommentarer.

Foto: Rolf Olson
Birgitta Trotzig.

De avhandlar Sachs personliga och konstnärliga kopplingar till Ekelöf, Lindegren och Birgitta Trotzig. Och några författare skriver om hur Sachs poesi påverkat dem själva och deras arbete.

Hur rätt det än är i sak, infinner det sig en viss trötthet över att ännu en gång framhålla svenska modernisters inverkan på Sachs poesi. Men observationerna i Dialoger är känsligt formulerade och nära dikterna, uppenbarligen gjorda av hängivna Sachs-läsare, som delar med sig. Och närläsningarna till trots, så antyder texterna en bild av vilket sammanhang dikterna skrevs i – på vilket litterärt fält en före detta judisk flykting under de svenska rekordåren verkade.

Nelly Sachs poesi är ett unikt sorgearbete. Den rör sig mellan förtvivlan och försoning, mellan historiskt trauma och kosmisk gränslöshet.

”Nelly Sachs slutar aldrig leta efter den plats, där döden blir levande”, skriver Mona Vincent i sitt bidrag till Dialoger. Och kanske är den där omöjliga platsen aldrig så mycket inom räckhåll som mot slutet av Nelly Sachs diktning. I Glödande Gåtor (1964) tätnar poesin på ett nytt sätt. Det ”språkliga ådernät”, som Sachs återkom till, som kan tolkas både som en mystisk upplevelse av språk och något som länkar samman världsliga ting med varandra, har i dessa dikter dragits åt. Gjort texterna hårdare och sakligare. Färre höviskt åkallande ”O”. Men ett tydligare ”jag”, som inte helt löses upp av hängivelse och längtan. Som tycks tro på själva dikten som en plats för de döda att återuppstå på. Alltjämnt lika storslagen:


”Rik är jag som havet

av förgångenhet och framtid

och helt ur dödsmateria

sjunger jag er sång –”


Mäktig, mörk och hänförande. Nelly Sachs poesi är ett unikt sorgearbete. Den rör sig mellan förtvivlan och försoning, mellan historiskt trauma och kosmisk gränslöshet. Och rakt igenom är den omöjlig att svälja obemärkt.

Publicerad:

Bokrecensioner

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturredaktion guide till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.