Litteraturhistoria

Imponerande översikt av litteraturhistorien

Dan Ringgaard blir 960 sidor klokare på hur litteraturen egentligen har sett ut

Redaktörer för boken är Carin Franzén och Håkan Möller
Redaktörer för boken är Carin Franzén och Håkan Möller

BOKRECENSIONER

Hur skriver man hela världens litteraturhistoria? Förr i tiden var Europa och de stora europeiska litteraturerna navet, och man skrev i stort sett bara om män.

Men globaliseringen har förändrat premisserna. Nu gäller det hela världens litteratur, inklusive alla kvinnor som också skrev men bara vid sällsynta tillfällen inkluderades i kanon. För att inte tala om barnlitteraturen och populärlitteraturen. På så sätt har det blivit mycket mer litteratur. Hur ska man få med allt?

Traditionellt har det skrivits två slags litteraturhistorier: nationens och världens. Men nationen är inte längre en obestridlig enhet, och att beskriva hela världens litteratur framstår som en omöjlig uppgift. Så vad gör man?

Man kan skriva regionala litteraturhistorier. Antingen om regioner som är mindre än nationen, som Skånes litteraturhistoria, eller om regioner som är större än nationen, som Nordisk kvinnolitteraturhistoria och ”A cultural history of the avantgarde in the Nordic countries”.

Man kan också skriva världslitteraturhistorier som i stället för att berätta hela historien supplerar den. Både ”Världens litteraturer” (2011) och den danska ”Verdenslitteraturer” (2020) kompletterar den traditionella världslitteraturhistorien med andra världsdelars litteratur.

En annan möjlighet är att begränsa sig till att skriva med utgångspunkt i sin egen värld, som den norska ”Verdenslitteratur: Den vestlige tradi-sjonen” (2007).

Men man kan också försöka att mot alla odds föra den ärorika genren vidare, inte minst för att utbildningssystemet behöver en lärobok.

Det är den uppgiften redaktörerna för Natur & Kulturs nya ”Litteraturhistoria”, Carin Franzén och Håkan Möller, har tagit sig an tillsammans med sina tjugotvå medförfattare.

Att föra genren in i det tjugoförsta århundradet är som att vända en supertanker. Redaktörerna formulerar kraven i bokens inledning. En aspekt att ta hänsyn till är att litteraturen rör sig över landsgränser, andra är ”plats, medier, etnicitet och genus”. Behovet av att nå utanför ”den västerländska litteraturen”, och att förbinda litteraturens historia med den stora historien, finns där också.

Lägg till det de på många sätt problematiska epokbeteckningarna. För att undgå dem är bokens tio kapitel indelade efter årtal. Ju närmare nutiden vi kommer, desto kortare blir de perioder som behandlas. Mellan kapitlen finns – och detta är något nytt – inflikade redogörelser för litteraturens förhållande till religion, politik, bokmarknad, estetik och andra konstarter.

Samtidigt med dessa revideringar har redaktörerna av pedagogiska och pragmatiska skäl valt att hålla fast vid ett huvudsakligen europeiskt perspektiv.

Det har alltså gjorts plats för att en större och brokigare värld ska kunna flytta in i litteraturhistorien.

Den snygga och sparsamt men smakfullt illustrerade boken har 960 sidor, de flesta med två spalter för att få plats med mer. Det gör den betydligt mer omfattande än föregångarna Bernt Olsson och Ingemar Algulins ”Litteraturens historia i världen” från 1990.

Det har alltså gjorts plats för att en större och brokigare värld ska kunna flytta in i litteraturhistorien. Men de nya kraven ska också integreras i den framställning som, understryker redaktörerna, är en ”berättelse” och inte ”ett uppslagsverk”.

Inledningsvis är det ganska enkelt. Skriftkulturen uppstod med viss förskjutning på olika platser runt omkring på planeten. Den var sumerisk-babylonsk, egyptisk, indisk och kinesisk.

Uppmärksamheten på de medier som litteraturen har kommit till uttryck i är tydlig redan från början, och den upprätthålls hela vägen fram till digitaliseringen.

Problemet med att integrera icke-västliga litteraturer löses genom inskjutna kapitel på passande ställen runt omkring i boken. Ibland är de ganska isolerade och lite för översiktsartade, andra gånger är de bättre integrerade, och man upptäcker påverkan och sammanträffande över kulturgränserna.

Men först och främst är det bara mycket mer av det. Och det är i sig en förtjänst. Under läsningen lär jag mig inte så lite om arabisk, indisk, kinesisk, japansk, karibisk, afrikansk och arktisk litteratur.

De kvinnliga författarna intar en långt mer iögonfallande plats än vanligt. Inte minst i kapitlet 1850–1900 trycks gasen i botten.

Men kvinnliga författare framhävs genom hela boken, och väl att märka på ett sätt som får valen att framstå som motiverade. Det låter sig göras för att en litteraturhistoria som denna har föregåtts av årtionden av intensiv forskning i kvinnliga författarskap.

Det samma visar sig beträffande etnicitet. När den berömda konstnärsmiljön i Paris efter Första världskriget ska beskrivas, får vi inte bara den sedvanliga historien om Gertrude Stein, Hemingway och Picasso, utan också den i ett globalt perspektiv lika viktiga berättelsen om karibiska och latinamerikanska författare.

Carin Franzén och Håkan Möller.

Litteraturhistorier är litteraturförmedling och viktiga redskap i kampen om kanon. De bidrar till att bestämma vad som är inne och vad som är ute. Franzéns och Möllers ”Litteraturhistoria” lyckas ge kanon en knuff och balansera genrens många krav utan att spränga den.

Resultatet är förnyande inom traditionens ramar. Det är välredigerat, kunnigt och stilen akademiskt lättillgänglig. Kanske kunde man ha önskat sig lite mer dristighet, större språklig frihet. Men å andra sidan är det ordentliga språket lätt att läsa, och boken är lärorik hela vägen.

Eftersom man vill berätta en historia om världens alla litteraturer, och eftersom man, trots bemödanden om motsatsen, opererar med epokbegrepp som ”antiken” och ”medeltiden” så blir det en historia på Europas premisser.

Ändå förmår den inte lösa genrens grundläggande problem. Eftersom man vill berätta en historia om världens alla litteraturer, och eftersom man, trots bemödanden om motsatsen, opererar med epokbegrepp som ”antiken” och ”medeltiden” så blir det en historia på Europas premisser.

Tendensen förstärks av att också genrerna i stor utsträckning är definierade från Europa. Kanske är själva litteraturbegreppet alltför europeiskt för att något annat skulle kunna lyckas.

Det blir aldrig hela världens litteraturhistoria. Men det påstår redaktörerna som sagt heller inte.

Men viktigast av allt är att en bok som denna påminner oss om att litteraturens historia är omåttlig, och att mängden av mirakulösa böcker är oändlig.

Om man skulle skriva en sådan historia skulle man behöva ta lärdom av 1900-talsromanen. Man måste skriva flera historier ur flera synvinklar, historier som inte löper kronologiskt och som hoppar mellan många platser. Men det skulle bli en helt annan bok.

En som skulle fungera sämre som lärobok och som skulle sakna den stora berättelsens driv. Franzéns och Möllers ”Litteraturhistoria” tillåter sig att sprida ut historien, samtidigt som den på ett övergripande plan håller fast vid den stora berättelsen.

Den berättas klart och upplysande och med nödvändig hänsyn till allt det som också ska med om man vill skriva en världslitteraturhistoria 2021.

Men viktigast av allt är att en bok som denna påminner oss om att litteraturens historia är omåttlig, och att mängden av mirakulösa böcker är oändlig.

Allt som sker här och nu får perspektiv och djup. Som kyrkofadern Augustinus skrev i sina ”Bekännelser”: Tag och läs!

Dan Ringgaard

Professor i Nordisk litteratur vid Aarhus universitet i Danmark

Övers. Sven Anders Johansson

ANNONS EXTERN LÄNK

Höstdeal - Prova BookBeat gratis i en månad.

BookBeat.se

Publisert:

Aftonbladet

/

Kultur

/

Bokrecensioner

/

Litteraturhistoria

Bokrecensioner

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturchef Karin Petterson guidar till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.

Ja, tack!

ÄMNEN I ARTIKELN

Litteraturhistoria

Litteratur

Globalisering

Historia