Publicerad:
Uppdaterad:

Med språket som ett andra hem

Den fjärde delen av Lars Noréns ”En dramatikers dagbok” är fantastisk

Av: Claes Wahlin

Publicerad:
Uppdaterad:
Lars Norén (f. −44), aktuell med den fjärde delen av ”En dramatikers dagbok”.
Foto: Bobo Ericzen
Lars Norén (f. −44), aktuell med den fjärde delen av ”En dramatikers dagbok”.

”När jag skriver om det jag som förekommer vandrande i dagboken – vem är jag då. /…/ Båda har ju sin egen existens, och ingen av dem är utbytbar… De konstituerar varandra…”

Dessa ord återfinns i slutet av Lars Noréns ”En dramatikers dagbok”, den fjärde i ordningen och som sträcker sig från augusti 2015 till juni 2019. Citatet är från den 18 maj 2019 och öppnar för den mest intressanta aspekten av Noréns dagboksprojekt, identiteten.

Men först: Avståndet mellan denna text och Noréns dagbok är oöverstigligt. Omfånget, 1100 opaginerade sidor, liksom tidigare skrivna i ett flöde utan styckeindelning, är inte vad som gör avståndet omöjligt att överbrygga. Snarare beror det på textens olika skikt och vilka konsekvenser dessa får för en läsning. Här ryms på sin höjd några reflektioner, några utpekanden.

Noréns dagbok är i sig en verksamhet, ett görande, ett konstnärligt arbete

För den som har läst de tidigare tre delarna, sammantaget någonstans mellan 4500 och 5000 sidor, är det mycket som känns igen i denna fjärde del. Men den skiljer sig. Projektet ”En dramatikers dagbok” har flera nivåer, där mottagandet vanligen har nöjt sig med den bokstavliga: personen Lars Norén förutsätts vara densamma som dagbokens Lars Norén.

Så är det inte. En konventionell dagbok redogör för vad den skrivande har gjort, hans liv och göranden utanför dagboken. Noréns dagbok är i sig en verksamhet, ett görande, ett konstnärligt arbete. Följaktligen, även om frestelsen är stor, går det inte utan vidare att blanda ihop de båda personerna, den som skriver med den som framträder i texten.

Vi känner igen dagbokens Norén, den som hämtar och lämnar sin dotter S, som just har börjat skolan, den Norén som handlar mat, köper för mycket kläder, ständigt skriver och har ständig ångest. Krämporna tycks tillta, liksom tröttheten med åldern blir mer kännbar. Dagbokens Norén läser Heidegger och Simone Weil, bekymrar sig över huset på Gotland, städar lägenheten och ställer in möten, samtal och resor. Teatermannen i dagboken regisserar ”Stilla liv” på Dramaten och ”Poussière” på Comédie-Française, han skriver nya pjäser och får uppslag till andra.

Han hatar medier i allmänhet, i synnerhet Dagens Nyheter och Sveriges Radio, och enstaka, namngivna personer som där verkar, en vrede som utlöses av: ”Bristen på moral, på civilkurage och självständighet.” (11 juli 2017) Han följer Trumps väg till presidentskapet med avsky, Svenska Akademien belönas med några invektiv i samband med krisen kring kulturprofilen.

Invektiven och personangreppen tjänar ett numera bekant syfte, att fjärma sig från kulturvärlden

Alla dessa motiv flätas samman, med en term lånad från Wagners operor möter vi en ledmotivsteknik. Ämnena, eller motiven, avlöser och avbryter varandra för att strax återupptas. Det går fort att identifiera och namnge dem, som en fläta utan slut rinner texten vidare.

Invektiven och personangreppen tjänar ett numera bekant syfte, att fjärma sig från kulturvärlden, att markera ett absolut avstånd till vad som försiggår i den kulturella offentligheten. Varje angrepp han möter från den värld han inte vill tillhöra blir en bekräftelse på det sökta utanförskapet.

Norén använder språket för att skriva ut sig, både ur världen och ur sig själv. Redan i sin diktsamling ”Stupor” (1968) heter det ”Jag vill att den här dikten ska dö”. Femtio år senare är det inte bara texten som ska dö, nu vill han ”Skriva bort mig” (1/8 2017): ”Skriva är mitt våld. Att skriva är att bevittna sin egen utplåning, i en sorts glädje” (6/8 2018). Ambitionen handlar om att med och genom språket undersöka subjektet. Vem är det jag som framträder i världen genom språket? Är det språket som skapar mig? Vem är jag bortom språket?

I de sena diktsamlingarna ”Fragment” och ”Stoft” möter vi en annan strategi med samma syfte. Där vill han mana fram en helhet genom fragment, språkliga ruiner där helheten likt byggnadsruiner anas genom vad som inte längre syns. I ”En dramatikers dagbok” flödar språket, det tycks sakna början och slut, det pågår, varje dagboksdel in i nästa, en framvällande massa av ord som endast kan sluta med döden.

Han regisserar sin pjäs ”Stilla liv” på Dramaten, pjäsen utan ord. Den var en logisk utveckling av hans sena dramatik där replikerna blir allt kortare, avhuggna, fragment av dialoger. Han ser bilder, stämningar utan ord, som vill han se om han kan nå fram till något utan orden. Så långt ligger de texterna nära en pjäs som ”Stilla liv”.

Paradoxalt nog så väcker den senare delen av dagboken en sympati

Lars Norén i världen, den som skriver, har två hem. Ett som hans kropp bebor, lägenheten i Stockholm, men också ett andra hem: ”I det andra hemmet kan jag kanske stanna tills jag dör. Vad är det. Språket.” (13/1 2019) Det är detta andra hem som läsaren besöker. Ordet ”kanske” i citatet riktar samtidigt uppmärksamheten mot sökandet efter ett ordlöst hem, ett hem, ett ’jag’ bortom språket.

Döden och döendet har också en större plats än i de tidigare dagböckerna. Det är naturligt, Norén åldras, generationskamraterna och vännerna dör som flugor. Men detta ger texten ett mörker parallellt med alla de krämpor Norén drabbas av – bland annat brister en hälsena varvid han haltar omkring som en Oidipus. (Antikens Oidipus var inte bara halt, han sökte sanningen så förtvivlat att när han väl insåg den bländade sig. Norén genomgår en ögonoperation…)

Paradoxalt nog så väcker den senare delen av dagboken en sympati. Döden kryper närmare, dottern växer och blir allt mer självständig, resonemang om att lämna teatern, att aldrig mer regissera, tillbakablickar mot barndomen, minnen från resor, drömmar om nya resor som han tvivlar på att han förmår genomföra.

Den 30 september 2018, han redigerar den dagbok vi läser, skriver han: ”Jag läser mitt liv, det är som att läsa en väldigt bra bok av en person som man avskyr.” (30/9 2018) Jag har ingen uppfattning om personen Norén, den som skrivit denna dagbok. Men texten om den andre Norén, om den som undersöks i dagboken, den är fantastisk.

Publicerad:

LÄS VIDARE

Bokrecensioner

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturredaktion guide till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.

Publicerad:

ÄMNEN I ARTIKELN