Välkommen på nördkalas med Edith Södergran

Aase Berg om en antologi som bjuder in

Foto: tt/scanpix
Edith Södergran (1892–1923) debuterade för 100 år sedan vid 24 års ålder med ”Dikter”.
BOKRECENSIONER

RECENSION. Åh nej. Edith Södergran. ­Inte en gång till. Karelska näsets Kurt Cobain.

Visst, intressanta dikter, men störande personkult runt poeten. Tranströmer-varning på henne, oberörbar. Alla får nåt andlöst i blicken när namnet nämns.

Min bild av personen Södergran: En affekterad och anemiskt flämtande borgarflicka som enbart umgicks med mamma och lusiga husdjur. Hon hade säkert toxo­plasmos också, förutom den romantiskt mytologiserade lungsoten.

Om jag ska kunna läsa Södergrans poesi måste jag alltså förbi irritationen över hennes biografi.

Illamåendet avtar dessbättre snabbt under läsningen av antologin Subjekt Södergran, i redaktion av Elisabeth Hästbacka, Anders E Johansson och Anders S Johansson.

De tio antologiförfattarna intresserar sig alla för jaget i Södergrans poesi, och de undviker en självbiografisk läsning. Snarare blir jaget ett slags vi som bjuder in alla läsare av dikterna, inte bara i personlig igenkänning utan också i ett gemensamt utbrytningsförsök.

Elisabeth Hästbacka skriver om jaget som pronomen, en grammatisk funktion, men också i linje med Södergrans eget bildspråk som ”en tom gunga” som väntar på att någon ska sätta sig i den. Men obs: identifikation behöver inte vara biografisk. Trovärdighet är inte samma sak som sanning.

Det är ingen nyhet att kvinnliga författare ända in i vår tid läses mer biografiskt än manliga. Ett litterärt jag, uttalat av en kvinna, är betydligt snävare än om det uttalas av en man.

Samtidigt pågår en litterär protest­rörelse mot denna krympning av det kvinnliga subjektet. Att leka katt och råtta med det förment biografiska jaget är en av de vackraste möjligheterna som erbjuds i litteraturen just nu – i allt från lyrical essays typ Chris Kraus och Maggie Nelson till ung svensk samtidspoesi.

Silvana Imam.

Leken leder ibland till ett grandiost jag bortom behovet att bli accepterad för ”den man är”, för att istället överdriva och förvränga det förväntade jagets egenskaper. Det nya jaget kan vara gudomligt och underbart, men också demoniskt och jävligt otrevligt. Det är ett jag von oben, men också underifrån, från sidan och ur alla omöjliga vinklar.

Det är alltså inte bara en fråga om hybris. Flera av författarna skriver om raptexternas hyperbola egoboost i relation till Södergran, bland annat hos Silvana Imam. Jenny Jarlsdotter Wikström diskuterar Södergrans iscensättning av sin egen persona genom en mix av dramatiska och eteriska selfies (gärna med övergödd katt på armen).

Antologin har alltså något viktigt att säga om vår tids jaguppfattning och narcissism; texterna bjuder motstånd mot samtidens individualistiska jag, där var och en skapar sig själv.

Jaget hos Södergran visar tvärtom följande,  enligt ­Anna Lindhé: vi skapar inte oss själva, vi blir till i relation till andra. Lindhé menar att en dikt som Vierge Moderne snarare kritiserar än bejakar samtidens jagcentrering:

”I grund och botten erbjuder diktmediet ett annat sätt att förstå sig själv än nätets sociala medier”, skriver hon. Jaget i dikten, till skillnad från i de sociala medierna, kan bara fullbordas genom mötet med ett annat jag. Ingen dum tanke.

Eller som Anders S Johansson skriver: Genom att undvika en läsning av Södergrans poesi som ”tidstypisk utsaga om kvinnlig emancipation vid 1900-talets början”, men inte heller göra den till ”en aktivistisk manual för 2000-talet”, öppnar antologiförfattarna för en tredje möjlighet: att det kollektiva jaget samtidigt är en ensam plats, där man måste stå ut med utsatthet och främlingskap.

”Subjekt Södergran” är en ovanlig antologi. Den har som uttalat syfte att ta sig förbi monumentet Södergran, bland annat genom att skriva vidare på, och samtidigt argumentera mot, äldre icke­biografiska tolkningar av Ebba Witt-Brattström, Birgitta Holm och andra.

Men det viktigaste är att boken tycks vara resultatet av ett roligt samarbete. Hur ofta läser man antologier som verkar bygga på livlig diskussion mellan författarna?

På så vis blir Subjekt Södergran en kalejdoskopisk stafett. Ett litterärt nörd­kalas där läsaren är inbjuden.

Aase Berg

Fotnot: Anders S Johansson är medarbetare i Aftonbladet Kultur, därför recenseras boken av Aase Berg, kritiker i Dagens Nyheter.

ARTIKELN HANDLAR OM