Drömmar i den undre världen

Ulrika Stahre läser ”Top dogg” av Jens Lapidus

Foto: LOTTE FERNVALL
Jens Lapidus, författare.
BOKRECENSIONER

Ända sedan Snabba cash har Jens Lapidus ­varit en av de stora svenska krimförfattarna. Den var något nytt, med sitt snabba tempo, språket, de mänskliga kriminella, korkade ­poliserna och korrupta etablissemanget.

Trilogin om det udda paret advokaten Emelie Jansson och före detta gangstern Teddy Maksumic inleddes med Vip-rummet, fortsatte med Sthlm delete och avslutas nu med Top dogg. Vanliga poliser är fort­farande långt ifrån respektingivande, gränsen mellan kriminell och laglydig oklar och gängsnacket autentiskt i dens öron som aldrig hört det.

Som, törs jag säga, samtliga deckarförfattare håller Lapidus fast vid sitt vinnande koncept. Men krimlitteratur är brukslitteratur och som sådan fungerar Top dogg lika bra som de tidigare romanerna. 

Nystandet i det nätverk av företagstoppar som utnyttjat och förnedrat unga tjejer fortsätter, samtidigt som Teddys unga släkting Nikola försöker hålla balansen och näsan borta från kompisgängets illegala affärer och partytjejen Roksana slirar omkring med allt större skulder och problem. 

Dessa fyra människors öden tvinnas sakta samman. De blir levande gestalter, men på ­bekostnad av andra personer i romanen. Det är som om Lapidus skapar en kuliss av tvådimensionella pappfigurer, de agerar som de måste för att historien ska gå ihop, men de är inte av kött och blod. De är också representanter – för klasstillhörigheter och etniska grupper. 

Jag har lätt att känna sympati för Lapidus konsekventa analys av brottets orsaker, av ojämlikhet och orättvis fördelning som grund för att vissa blir galet rika och andra utan framtid. I denna trilogi, liksom i Snabba cash och de andra delarna i serien Stockholm noir, hänger rikedom och makt samman med förtryck och förakt – ändå är det just drömmarna om att komma upp som styr de flesta inblandade. Utom huvudpersonerna, som drivs av drömmen om att äntligen få lugn och ro. 

Drömmen om vardagen som livsmål – visst är det krimlitteraturens själva nerv, att allt ser ut att gå åt pipan men någonstans långt där framme vinkar vardagslyckan. Så är ordningen upprättad, resan går till Ikea och livet kan börja.

ARTIKELN HANDLAR OM