Hamsuns alla liv

BOKRECENSIONER

BARBRO WESTLING läser Sigrid Combüchens fängslande biografi

1 av 2 | Foto: Knut Hamsun.

Det är 147 år sedan Knut Hamsun föddes. Alltså inga jämna år att jubla över men heller ingen risk att författaren hör av sig med protester. Nobelpriset fick Hamsun redan 1920. Två decennier senare överraskade han med att skriva i nazistiska tidningar, en Quisling som uppmanade sina landsmän att kasta bössorna inför den tyska ockupationsmakten. Historiskt entydigt och obegripligt på samma gång. Var Hamsun verkligen nazist? Det tillspetsade livsslutet pockar på omläsning av både liv och verk. Hur kan de tolkas och hur hänger de ihop?

Bonniers nya serie författarporträtt kunde knappast få en mer flygande start än med Sigrid Combüchens bok om Hamsun. Ganska omgående skiljer hon dock politiken från estetiken, den endimensionelle nazisten från den mångdimensionella romanförfattaren. Livsklättraren är en mycket genomarbetad och rik bok, oavbrutet spännande, för att inte säga fängslande, visar den fram författaren i hans många olika skepnader. Kronologins häftiga gång från långvarigt grovarbete och fattigdom till inkomster och diktarsuveränitet. Däremellan ryms traditionalisten och modernisten, ömhetstillskyndaren och känslodiktatorn, familjefadern och hungerkonstnären. Det stannar för den skull inte vid psykologins bådeoch eller medelklassens stillastående ambivalens, som under intryck av komplexitet bara alltför gärna stänger in läsaren i det välbekanta. Nej, Hamsun ville framåt, uppåt och vidare och läsaren följer med, blir mer och mer rörlig, iakttagande än det ena, än den andre, medan en större bild av förloppet gradvis växer fram och fördjupas.

Relationer till mecenater, kollegor, släktingar och familj beskrivs med citat ur brev och tidigare forskning men undersöks ömsesidigt, från bägge håll, och inte sällan med en lätt humoristisk touche. Här finns inga på förhand avgjorda lojaliteter och definitivt inga sentimentalitetspåhäng. Combüchen skriver med sikte på intressanta omständigheter och möjliga förklaringar. Där andra biografier ensidigt har svartmålat Hamsuns andra hustru Marie, gör Combüchen något rimligare. Hon skildrar Maries belägenhet och samspelet mellan två; skådespelerskan som den 50-årige Hamsun gifter sig med och sätter på en bondgård i nordlandet att föda fem barn medan han själv försvinner till olika ensliga skrivplatser.

Just för att boken så ledigt byter perspektiv och låter läsaren se flera liv inom samma tillvaro känner man sig gång på gång berikad och klokare i ämnet människokunskap. Till den klokheten hör även att alla perspektiv och motsägelser inte går ihop till slut.

Med frikostig måtta strör Combüchen in reflektioner kring det egna skrivandet, vad man använder och gör när man skriver om andras liv och dikt och vad det ger sken av. Hon påminner om att både människan och skrivandet är något annat och mer dunkelt än vad levnadsbeskrivningar låtsas om. "Det mesta om en människa får man aldrig veta. Hon fastnar snart i den bild man gör sig av henne, men utanför den blänker, skiftar, glimtar - vilket verb finns för så små rörelser?"

Det är lystern från några av de verben som fyller Combüchens bok med inte mindre än livsnödvändig insikt.

Biografi

Barbro Westling ([email protected])