Bäst i det stora

BOKRECENSIONER

MARIA EDSTRÖM läser Lena Sundström

Foto: Sundström.

Lena Sundström är som den här justa kompisen på skolgården, den som inte mobbar, inte slår mot de svaga, utan som envist hellre snackar om något viktigt och intressant när de mest tongivande gapar som mest. På det viset är hon rätt ovanlig i dagens upphettade medieklimat, tänker jag efter att ha plöjt över 250 sidor av texter, alla skrivna i ett slags krönikeform. Baksidestexten ger ingen information huruvida detta är nyskrivet eller publicerat förut, men som man förstår av de ämnen hon tar upp har det skrivits under de senaste åren.

Hennes retoriska huvudfigur är den så vanligt förekommande nuförtiden på papper, i etern eller på nätet – hon utgår från sig själv och sitt liv. Maken Bosse och barnen finns vagt i bakgrunden, förhållandevis lyckade kompisar, en studietid i Lund och ett nu pågående relativt välmående medelklassliv är stående ingredienser, och utifrån denna belägenhet pratar, tycker och tänker hon med oss läsare, lite sådär vid köksbordet, barnen sover, ett sista glas.

Kanske är Lena Sundström en inverterad B engt Ohlsson? ( Dagens Nyheters På Stans krönikör.) Båda är goda stilister, båda använder Seinfelds omkväde yada, yada, båda kan nita fast en formulering, som Sundström apropå att skaffa en ”nakenhund” när man blir gammal och ensam men är pälsallergiker:

”En penis på ben med tänder och öron och svans och egen stamtavla. Där går gränsen.”

Men där Ohlsson utvinner guld ur vardagens detaljer men inte har samma handlag med världsfrågorna är det faktiskt tvärtom med Sundström. Hon är bäst i det stora.

Hennes styrka ligger i den ”orättvisa betraktelsen”, om svenskar på Kuba som ser tiggande fyraåringar som manipulerande bedragare som bör schasas bort, medan en tysk som missat planet i fyllan och villan strax blir föremål för en solidarisk insamling. Eller om etiketter som anger ursprung på vinflaskor från Golanhöjderna som blivit en så het politisk potatis att Systembolaget helt enkelt inte anger något ursprung. Sundström efterlyser en flaska där det står ”Israelockuperat syriskt område” på – för, som hon skriver:

”Jag dricker gärna lite nutidshistoria.” Eller när hon skriver apropå avvisade apatiska barn:

”Kan man sjunka mycket lägre? Jag vet inte. Men fan ta oss för att vi försöker”.

Däremot blir det inte lika vasst i den lilla världen, i om att ha barn, att skaffa sommarställe, vilja få bekräftelse eller bara vilja röka på i garaget som en American beauty. Det här vardagsfilosoferandet, en genre snart lika spridd och snart lika rolig som förkylningsvirus, är svårare än vad man kan tro och här går Sundströms fyndiga stil lite på tomgång, den blir på en gång lite för klatschig och lite för tjatig. En kul one-liner till och jag storknar.

Känns det fint att finnas en dag till? inordnar sig i raden av böcker där någon utgjuter sig om högt och lågt, om ditt och datt, om vardan och varthän. Böcker som snart nästan vem som helst förmodas kunna skriva och som snart nästan vem som helst också skriver. Men Lena Sundström är inte vem som helst, hon jobbar med Kalla fakta, hon gillar att sitta i arkiv, prata med experter och följa rättegångar. Hon är intresserad av världen och ser på den med den goda reporterns blick, vilket sannerligen inte kan sägas om alla i genren.

”Skriv som du alltid har skrivit, sa Lena som är nyhetschef på Bladet”, så löd uppmaningen Sundström fick när hon började som kolumnist på Aftonbladet, och Lena Sundström fortsätter ” och det verkade ju tillräckligt enkelt för att jag skulle klara av det.”

Det vore intressant om hon trotsade den uppmaningen.

Maria Edström