Fars dag – och allt ljus på pappa

Jack Hildén om fadern, sonen och det knepiga däremellan

Foto: Getty
Kändispappornas brev till sina söner får Jack Hildén att fundera över hur man kan leva så länge tillsammans, så nära, och sen ändå undra vad som hände. ”Vilka de där männi­skorna var egentligen”.
BOKRECENSIONER

Pappa och jag övningskörde. Någonstans vid Nacka, eftersom vi åkte till ett ställe där han kunde gå ut med hunden. Ofta körde jag till samma ställe nära skogen, släppte av honom och hunden och tog bussen hem. Sen var han ute på långa promenader. 

Det här var inte särskilt länge sen. I bilen började han berätta om hur annorlunda det var att vara förälder nu, jämfört med när jag växte upp. Jag har en bror som är tio år yngre, som har fått en helt annan uppfostran och valt ett helt annat liv. Pappa sa att han orkade mindre nuförtiden. Att han varit förälder i snart trettio år, fortfarande inte färdig, och att han inte längre orkade styra och kontrollera uppväxten. Min bror släpptes iväg lite lättare. Har fått ganska mycket egen tid. Varit hemma själv under långa perioder, ute senare på nätterna, ett friare och kanske mer ensamt rörelsemönster.

Under flera år ringde pappa varje dag, ibland flera gånger. Ofta utan att ha något särskilt att säga. Det var bara så det var. Han ville veta var jag var, vad jag gjorde. En gång hade jag avslutning med teatergruppen, vi var hemma hos läraren och alla var samlade. Klockan närmade sig typ tio, vilket av någon anledning var då jag skulle vara hemma trots att jag inte längre var särskilt liten. Pappa hade redan ringt massor av gånger. Jag svarade inte. Hade knappt några vänner på den tiden, gjorde aldrig någonting. Jag stängde av mobilen. Efter några minuter gick teaterläraren iväg, kom tillbaka efter en stund, räckte fram sin telefon och sa inför gruppen: ”Jack, din pappa vill prata med dig”.

Det vore väl lätt att vara avundsjuk på min bror för att han slipper det där. Men när pappa berättade i bilen, han lät ganska trött och såg ut att vara det, kände jag mer att jag förstår. Man förväntar sig att ens föräldrar bara ska vara föräldrar, och de ska fan göra sitt jobb. De ska inte bli sårade över att jag aldrig ringer eller köper lika dyra presenter, för de är föräldrar – de ska stå ut med allt och ge allt de har i gengäld. I bilen tänkte jag kanske för första gången det som Jonas Hassen Khemiri sagt om sin senaste bok Pappaklausulen: Kanske var det också mitt fel.

I den nya antologin Till min son (red. Augustin Erba) gräver författare och kulturpersonligheter i far-son-relationen. 2012 kom Mor, mamma, morsan där mestadels kvinnliga författare skrev om … ja. Denna gång är bidraget helt och hållet manligt och det är nog inte en vansinnig gissning att metoo är åtminstone en faktor bakom. Augustin Erba framhåller i förordet vilket kön som otvivelaktigt dominerar statistiken vid brott, näthat och nästan allt som är hemskt. Nog finns det skäl att tala lite vett i sönerna.

De bär mer ångest och längtan inombords än de vill erkänna eller har förmåga att uttrycka.

I litteraturen och livet finns en återkommande arketyp för mödrar och fäder – mammorna i skymundan. Orättvist nog, eftersom de helt enkelt finns där, de stannar kvar och vårdar och gör sin plikt och blir därmed också lite tråkiga. Till skillnad från de karismatiska men komplicerade papporna. De bär mer ångest och längtan inombords än de vill erkänna eller har förmåga att uttrycka. Ibland kommer de hem och får plötsligt hela strålkastaren att skifta fokus. Sedan kanske de försvinner igen. Så låt oss stanna kvar där en stund, med ljuset på papporna.

Titeln, ”Till min son”, inbjuder starkt till formen som många av författarna väljer: Brevet. Detta brev är tydligen ett sådant som måste innehålla livsråd om hur man blir en bra människa. Eller, åtminstone bättre än papporna själva. Det är något med det uttrycket som nästan är komiskt i all sin förhoppning och sorg. Visdomar och kärleksfulla uppläxningar på grund av att papporna har gjort fel i sina liv. Nu hoppas de att sönerna inte ska göra liknande misstag. Vilket de såklart kommer göra. Eller, snarare än att upprepa samma misstag kommer de ju upptäcka nya, helt oväntade.

Är det någon som verkligen vågar hela vägen? Lägga fram sina största brister och erkänna att oj, här fuckade jag verkligen upp?

Nyligen gjorde Kamratposten en uppmärksammad undersökning som menade att barn hellre inte pratar med någon alls än att söka tröst hos sin pappa. Uppenbarligen finns mycket arbete kvar för att maskulinitetens bojor ska sitta lite lösare. Men när jag läser kan jag inte låta bli att känna att allt blir bättre. Kanske förstärks känslan av att författarna här verkar vara i grunden ganska bra pappor, även om de måste hävda motsatsen. Är det någon som verkligen vågar hela vägen? Lägga fram sina största brister och erkänna att oj, här fuckade jag verkligen upp?

Kalle Lind skrockar mest om att han gillar böcker för mycket. Baker Karim riskerar något, när han i sin totala otillräcklighet önskar att barnen ska få en ny pappa, som har alla egenskaper han saknar. Kristian Lundberg går nog längst, och är den enda som skriver om det som kanske verkar för skrämmande för att ta upp i en sån här bok: Att relationen barn och förälder kan sägas upp. Det finns inget naturgivet i att den ska bestå. 

Jag vet inte när jag började se pappa som en författare. När jag förstod att för att kunna se honom som pappa och människa, måste jag också se -honom som författare. Något i den identiteten var lockande. Att vara sitt yrke. Plus, det verkade skönt att få vara så mycket hemma. Fika, uträtta ärenden, mitt på dagen. Han var sin egen. Fri. Jag ville också vara det. Till slut blev jag det, någorlunda. Inför min andra bok ringde jag och berättade att det fanns partier han skulle känna igen sig i. Det blåste iskallt i Visby, jag hade fruktat samtalet. ”Du får skriva precis vad du vill”, svarade han. 

Men två egna människor är inte alltid enkla mot varandra. Jag minns när en flickvän varit på middag hos oss, och efteråt frågade: ”Varför är det alltid som en maktkamp mellan dig och din pappa?” Det gjorde mig ställd, hade aldrig tänkt på det så, men insåg att hon hade rätt.

Författarna i ”Till min son” kämpar konstant med att hålla isär sig själva från barnet. De talar lika mycket om sig själva, till sig själva. Edward Blom beskriver vackert hur han fantiserat om sin framtida familj innan han fick den: ”Alla dessa år när jag levde ensam längtade jag efter en familj och fantiserade om hur det livet skulle se ut. Bilderna var oftast blåkopior av mitt eget liv som liten, men nu med mig i fadersrollen”. Han skriver till sin son Melchior och delar de tips som alla är rungande överens om: Viktigast är att vara lycklig, finna sin egen väg, inte vara elak mot folk. Men i nästa andetag ser katoliken Blom gärna att Melchior ber aftonbön varje kväll och försöker gå till kommunionen varje söndag. Tack för det, farsan! 

Kärleken till barnet kan inte lösgöras från bilden av sig själv. Antar jag. Fotbollsjournalisten Olof Lundh förvånas över hur hans föräldrar kunde gå med på att skriva under ett juridiskt kontrakt som sa att Olof inte behövde följa med om familjen bestämde sig för att flytta. Vilket också hände. Olof blev kvar i Lund. ”Hur gick det till? Hur resonerade mina föräldrar?”, undrar han rådvill.

Och så tycks det fortgå, i en evig loop av tillkortakommanden och förhoppningar.

Terapeuter försöker gärna hjälpa till med att svara på sådana frågor, men min begränsade erfarenhet säger: Vi har ingen aning. Varken barn eller föräldrar. Alla famlar. Det finns sällan några definitiva svar, men man söker försoning. Fortsätter hoppas att en dag ska allt redas ut. Det som Olof Lundh beskriver är det obegripliga i att leva så länge tillsammans, så nära, och att sen ändå undra vad som hände. Vilka de där människorna var egentligen. Att det trots närheten var möjligt att gå rakt förbi varandra. Avsikterna som var så goda?

Någon gång frågade jag mamma varför hon inte ansträngt sig mer för att föra mig och min syster närmare varandra. Vi var tonåringar ungefär samtidigt. Hade våra egna problem, och var för själviska för att se den andras. Mamma förklarade att hon inte ville ”springa med information mellan oss”. Varför inte? För att det var vad hennes föräldrar hade gjort, såklart. Och så tycks det fortgå, i en evig loop av tillkortakommanden och förhoppningar. Min pappa, han är alltså författare och heter Bengt Ohlsson, ringer inte lika ofta. Jag ringer nog oftare än förr. Men det är marginellt.

De första åren när jag började skriva tog jag extremt illa upp om någon påpekade att jag gjorde samma sak som honom. ”Ska du gå i pappas fotspår” grejen verkade så förminskande. Det gjorde jag verkligen inte. Han hade sin grej, och min egen hade jag sakta börjat bygga upp genom ingen annan metod än att öva mycket. Men jag vet inte. Jag blir inte särskilt upprörd längre. Jag ville vara min egen. Det var jag ju aldrig. 

ARTIKELN HANDLAR OM