Så lättköpt är du

Jon Weman om förklaringar till vårt snurriga sätt att hantera pengar

Foto: Getty
Varför väljer vi det mittersta alternativet i restaurangens vinlista? Varför har en sparad krona inte samma värde som en lönekrona? Varför är vi ett lätt byte för marknaden? Frågor som får svar i boken ”Pengar på hjärnan”.

avJon Weman

BOKRECENSIONER

Ekonomiprisvinnaren Paul Romer har både hyllats och kritiserats, men han har i alla fall producerat en minnesvärd metafor: ”En nationalekonomisk modell är som ett trolleritrick. Det är inte lögn, för ingen tror att det är på riktigt.” En tidigare pristagare, Joseph Stieglitz, har uttryckt sig ännu mer drastiskt: huvuddelen av etablerad nationalekonomi är bara ”religiösa trosföreställningar”.

Ovanstående är debattinlägg, förstås. Det är dock svårt att, som jämförelse, tänka sig att exempelvis en Nobelpristagare i fysik skulle såga huvudfåran i sin egen disciplin som rena bluffen. Ändå gör nationalekonomin anspråk på att vara en objektiv vetenskap; det var just för att stärka det anspråket Riksbanken inrättade sitt pris i Nobels namn. 

Hur kommer det sig då att ekonomer exempelvis bara lyckats förutsäga två av de senaste 60 lågkonjunkturerna, enligt CBS Money Watch

”Pengar på hjärnan”, av ekonomen Dan Ariely och komikern Jeff Kreisler, sätter fingret på ett av områdets stora problem.

Människor kräver dubbelt så mycket för att sälja en kaffekopp de redan äger, som de är beredda att betala för en ny. En experimentperson som fåtts att tänka på en hög siffra, värderar sedan olika varor som dyrare än den som tänkt på ett lågt nummer, även om de vet att den första siffran varit helt slumpmässigt vald. 

Foto: AP
Paul Romer, Nobelpris­tagare.

Vi väljer det mittersta alternativet i restaurangens vinlista, vare sig det kostar 200, 300 eller 500 kronor. Och vi anser inte att en krona alltid är samma som en annan krona, utan delar in dem i exempelvis lön, besparingar och oväntade inkomster med olika regler för hur de får spenderas.

De här rönen, inom ett fält kallat ”beteendekonomi”, är inte bara intressanta i sig – de går också emot grunderna för klassisk nationalekonomisk teori, centrala antaganden som alla de komplicerade matematiska modellerna vilar på: om en ekonomiskt rationell och nyttomaximerande människa. I stället för den rationella, informerade aktören tecknar Ariely och Kreisler motsatsen – människan inslängd i en värld, marknaden, som hon är djupt främmande för. 

Det går egentligen inte att jämföra ett tivolibesök med en reparation av en tvättmaskin eller tiotals liter mjölk. Men att pengar gör allt utbytbart tvingar oss att försöka, vilket vi hanterar genom ofta ganska bristfälliga strategier. 

Inte nog med det – marknaden är en värld som aktivt försöker vilseleda oss. Praktiskt verksamma -reklammakare och försäljare förstod att människor är irrationella minst ett halvt sekel innan det alls erkändes inom ekonomisk teori.

Författarna saknar inte egna blinda fläckar. Åtskilliga exempel handlar om hur människor kan övertygas att pensionsspara, något som må vara privat-ekonomiskt förnuftigt i en nedrustad välfärdsstat, men samhälleligt rätt meningslöst; det mest effektiva vore att det offentliga helt enkelt betalar pensioner på rimliga nivåer.

När de diskuterar vanliga tankefel kring börsplaceringar står alla träd i vägen för skogen: de missar att spekulation hur som helst är ett nollsummespel, där apor och prydnadsväxter konsekvent får lika bra resultat som välbetalda fondförvaltare och även de mest sofistikerade placeringsstrategier egentligen är betydelselösa.

Ariely och Kreisler skildrar oss som vi faktiskt är – kortsiktiga, självöverskattande, ofta lättmanipulerade. 

Genom att göra det, och överge fiktionen om den förnuftiga människan som är herre över sina egna behov, önskningar och val, ger de oss också en chans att i högre grad verkligen bli herrar över våra ekonomiska beslut, i verkligheten och inte bara i teoriernas värld.

ARTIKELN HANDLAR OM