Ödet: att dö

Publicerad:
Uppdaterad:

LARS MIKAEL RAATTAMAA om det mest glömda och ihågkomna folkmordet – och tron på den vita rasens överlägsenhet

1872 – Tosawi eller ”Silverkniven”, hövding över comancherna.
1872 – Tosawi eller ”Silverkniven”, hövding över comancherna.

I slutet av december 1868 rider de sista spillrorna av Svarta Kittelns cheyenner, Silverknivens (Tosawis) comancher och Gula Björnens arapahoer, in till Fort Cobb (nära dagens Anadarko, Oklahoma). De överlevande från slaget (massakern) vid vadstället över Wachitafloden. Silverkniven presenterar sig för hjälten från det nyss avslutade inbördeskriget, general Philip Sheridan: ”Tosawi, bra indian.” General Sheridan svarar: ”De enda bra indianer som jag har sett har varit döda.”

Vi kan ju allt det där. Vi känner igen namnen på folkslagen, apacher, siouxer, navajoindianer. Och nog har vi en eller annan gång på fyllan travesterat Sheridancitatet, som bara året efter effektivt förvrängdes av löjtnant Charles Nordstrom till: ”En bra indian är en död indian.” Om detta må vi berätta dag ut och dag in och ändå är folkmordet på indianerna bisarrt nog lika bortglömt som det är välkänt.

Det gör så ont att läsa Dee Browns Begrav mitt hjärta vid Wounded Knee att jag bara vill lägga mig ner och dö. Inga begravningar här tack, bränn och kasta mitt hjärta i närmsta papperskorg, jag har också del i skulden. Browns bok handlar om en liten period av indianutrotningen, de så kallade indiankrigen 1860-1890. Då utvidgade USA sitt territorium väster om Missisippi hela vägen till Stilla havet. Visst visste jag, men inte att det var så brutalt, att det var så många och att det var så medvetet. Gång efter gång försökte indianerna sluta fred med de vita. Och gång efter gång lät de vita dem skriva på fördrag bara för att omedelbart bryta alla löften och driva dem från plats till plats. Ibland är det bördig jord. Ibland guld. Ibland olja. Alltid pengar och karriär.

Ernst Renan sa att det viktigaste för en nation var att lära sig glömma. Hans exempel var Frankrike och hugenotterna, men finns det något folkmord som är så effektivt undangömt som indianutrotningen? Det har ju gömt sig i vårt minne.

Det kallades Manifest Destiny. Den vita rasens öde var att den var överlägsen den röda. Och det riktigt tunga är att vi hela tiden gör misstaget att tro att vi rensar ut det här ödet genom att låtsas säga farväl till nationen som idé. USA:s Manifest Destiny är en narrspegel av Sovjetunionens proletariatets diktatur, det är liberalismens massakermaskin. Mark Cocker visade i Rivers of Blood Rivers of Gold hur man under marknadskapitalismen går till väga för att planera folkmord: man avreglerar det helt enkelt, släpper entreprenörerna fria. Cowboysen. Outsiderna. Äventyrarna som ropar på hjälp när indianerna vill ha tillbaka det stulna landet.

Så blir Manifest Destiny mitt och nationens sammanflätade öde och karriär. Samma strypgreppsmyter samma försvar av kvinnor och barn. Samma äventyrarhat mot den tysta bakåtsträvande mockasinmajoriteten här som där. Och så blir Dee Browns klassiker ännu ett i raden av bevis på hur mycket vi älskar det här utrotandet. Liksom i Naomi Kleins Chockdoktrinen, Mark Lynas Sex grader och Mike Davis Slum beskrivs ingenting annat än liberalismens skuld.

Efter att ha lärt oss Auschwitz och Katyn måste vi också lära oss Sand Creek, Lost River, Camp Grant-massakern, Marias River, Fettermanmassakern .... och Wounded Knee. Annars har vi levat förgäves. Och Tosawi och hans folk har dött förgäves.

Lars Mikael Raattamaa

Publicerad:

Bokrecensioner

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturredaktion guide till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.