Berg- och dalbana genom språket

BOKRECENSIONER

Säreget och surrealistiskt berättande av Norman Manea

Foto: Norman Manea, rumänsk författare. Foto: Knut Koivisto

Rumänien är ett av de länder, tillsammans med andra tidigare östländer och numera Nato­-stater som Polen och Litauen, som hyste tortyranläggningar under CIA:s jakt på människor efter 11 september. Landet visade största beredvillighet inför super­maktens allmaktsanspråk och kränkningar av internationell rätt.

Jag tänker på dem som nu sitter i Rumänien och de andra lyd­rikena och skriver den historien, de har det säkert inte lätt, med det de skriver kommer tids nog att nå ut, det vet vi.

Norman Manea (född 1936) skriver inte den historien, han bor sedan länge själv i USA och han berättar om en annan tid, grym också den, och – visar det sig – stundtals vacker och hisnande larmande som all tid.

I femton berättelser, flera av dem på bara en handfull sidor, skriver Manea fram ett eländigt lägerliv ur ett litet barns hyper­receptiva, storögda perspektiv. Detaljskärpan och minneskonsten är mästerlig och bitvis rent absurdistisk. Vi får också vara med om den chockartade upplevelsen av att åter vara bland sköna ting och människor i ett efteråt:

”Han hade marksatts med fallskärm mitt i en ny solig sommar. Doftande hus, feta mostrar och patetiska gamlingar … Först var det de sammetslena vaniljdoftande smekningarna. Småkusiners klingande röster, bakelsebrickor som fick en att storkna, nojsandet med hårband och pärlor, tillbringare med mjölk, mjuka blanka skor, glada bläckfläckade skolbänkar.”

I den längre och sorgfulla berättelsen, ”Läraren” arbetar Manea fram ett säreget kastande och surrealistiskt berättande, scener avbryts mitt i, börjar om, det blir ett slags uppspeedad, polyfon Camusröst, som översättaren Inger Johansson bemästrat med ytterligt säker och konstfull hand. Läsningen är ett slags berg-och dalbanetur genom språk och bräcklig värld, en mollstämd, och likafullt, konstigt nog, glättigt slamrande textorkester.

Jag tänker på de där burkarna som brukar släpas på asfalten efter bilar med nygifta brudpar. Frågan är bara vilket bröllop Norman Manea färdas ifrån: jag gissar på barndomens skrämmande mirakel, hopgift med förbuden och tystnaderna i ett samhälle där den yttre kontrollen ofta får de inre rummen blir trycksatta bildrum.

”Undervisningen fortsatte dock med fördjupade övningar i den gudomliga lingvistiken. Verben, adverben, substantiven blev bara fler och fler. Utanför föll snön ymnigt som i yngre dissidentreligioner.”

ARTIKELN HANDLAR OM