Scener ut ett hjälplöst äktenskap

BOKRECENSIONER

Komik som livräddning i Brooklyn

Foto: Jenny Offills roman ”Avd. för grubblerier” var en av de tio bästa böckerna 2014, enligt The New York Times. Foto: Michael Lionstar

Ämnet är tveklöst banalt. Jenny Offills (född 1968) äktenskapsdrama om ett samtida par i Brooklyn, hon lovande författare, han digital musikskapare, liknar först en räcka smålustiga post-it-lappar om allt möjligt: aparta iakttagelser på apoteket, anekdoter från utlandsresor i ungdomen, livsfilosofiska citat av Cooleridge, Hesiodos och Keats. Hisnande faktaklipp om utforskningen av rymden.

Men när jag börjar vänja mig vid dessa indirekta, liksom i förbifarten nedslängda anteckningar som samtidigt tycks ha ett krav på sig att vara underhållande talar de allt öppnare, sårigare, desperatare.

Om ihärdiga kolikskrik, om vad ständig sömnbrist gör med hjärnan, om en massiv invasion av vägglöss – till och med makens flygel blir angripen (och ställs ut på gatan med lappen ”Ta inte”).

Och om dålig ekonomi, fastän det är så trist. Alltför sent inser hustrun och modern att hon inte längre kan bli ”konstnärsmonster”, hennes ursprungliga livsplan.

Hennes vardagar med ren barnkärlek varar ända till skymningen. (Dagis nämns inte ens som en möjlighet, eftersom det här är USA.) ”Sedan kommer min man och säger: köpte du toapapper, köpte du ketchup, köpte du vitlök, varpå jag säger nej, nej, jag glömde, förlåt, här är lite karamellpudding och lite tandpetare och lite groggmix.”

Man får veta att paret i början skrev kärleksbrev till varandras skrivbordslådor. Avsändaradressen var alltid ”Avd. för grubblerier”. Senare anförtror hon oss i en kort notering att hon ”suger av honom när helst han vill men nästan alltid är för trött för att ha sex”. I en annan att Voyager 1 och 2 snart passerar galaxens gräns.

Hon som verkar vara den mest intensiva, klarsynta och nerviga av de tu börjar undervisa i creative writing igen och tar ett hopplöst spökskrivningsjobb bara för pengarnas skull. När dottern börjat skolan träffar maken ändå en yngre kvinna vilket leder till outhärdlig smärta och värsta krisen.

Man kunde tro att den distanserande korttextformen, alla påhittiga sidoassociationer och den sitcomdråpliga humorn skulle plottra bort, avleda eller förytliga det ohjälpliga som händer i detta Brooklynäktenskap. Effekten är snarare den motsatta.

Anekdoterna och de skickligt hoppusslade klippen gör det ”banala” och ”det gamla vanliga” i romanen djupt rörande, den envisa skämtsamheten nödvändig. Som livräddning. Som livskonst.

När inte ens kärlekens under, inte ens försoning, undkommer entropin.