Tillbaka till Tjernobyl

BOKRECENSIONER

Djuren vandrar fritt där människorna har flytt

Foto: Spökstaden Pripjat vid Tjernobyl. Foto: Krister Hansson

För trettio år sedan, 26 april 1986, brann det sovjetiska kärnkraftverket i Tjernobyl. Radioaktiva partiklar som drev med vinden spreds över vida områden. Men en annan del av den radioaktiva lavan brände igenom fundamentet och rann in under reaktorn för att så småningom kallna, stelna och bilda en gigantisk svart formation som senare fick namnet ”elefantens fot”.

Elefantens fot är också titeln på Madeleine Hessérus nya roman, som tematiskt anknyter till hennes tidigare civilisationskritiska verk Till Isola och Staden utan kvinnor.

Ett internationellt forskarlag kartlägger vad som händer i det strålningsdrabbade området medan romanens text kartlägger sönderfallet i forskarnas psyken och härdsmältan i deras relationer.

Huvudpersonen är en svensk biolog som heter Katarina. Hon är en vandrare, en rastlös mänsklig partikel med stark utstrålning. Dubbelheten hos henne liknar den hos kärnkraften: fredlig energikälla och dödsbringande hemsökelse på en och samma gång.

Jag läser boken långsamt för att dra ut på njutningen i romanens suggestiva skildring av forskarnas oväntat passionsfyllda vardag. Tålmodigt insamlande av data, grubblerier och avundsjuka, de irrationella besvikelserna. Forskare visar sig till min häpnad likna musiker: kroppsligt sammansmälta med sina instrument och känsliga som seismografer.

Tjernobyl – eller snarare staden Pripjat i Ukraina som var närmaste tätort – är i dag en isolerad zon där själva reaktorn är begravd i en sarkofag av betong medan naturen som lämnats åt sig själv har erövrat staden och gjort den till sin.

Hessérus gestaltning av forskarnas expeditioner in i zonen är ett litterärt kraftprov. Språket slingrar sig och nästan tränger ut ur sidorna på samma sätt som träden genomtränger övergivna byggnader i den verkliga Pripjat.

Djuren trivs i den åt sig själv lämnade – och för människan livsfarliga – miljön. Vildhästarna är tillbaka, liksom björnarna. Vargarna jagar levande byten i stället för att nöja sig med kadaver. Fåglarna bygger bon i höghusen och deras ungar lär sig att flyga genom att kasta sig ut från balkongerna. Och så finns det återvändarna, människorna som lämnar civilisationen för att i stället dela livsrum med djuren.

"Elefantens fot" är en oljemålning, förklädd till roman. Intrigens ledtrådar och villospår bländar ögat men när sista ordet är läst finns bara bilden kvar på näthinnan av en ändlös skog där inga djur saknar oss och alla träd har gått vidare. De klarar sig långt bättre utan oss.