Teater

”Skådespeleriet har huvudrollen”

Claes Wahlin om Leif Zerns blick

avClaes Wahlin

Foto: Christine Olsson
Leif Zern (född 1939) har varit verksam som litteratur- och teaterkritiker i bland annat Expressen och Dagens Nyheter.

Kritiken har i dag demokratiserats till den grad att begreppet har lösts upp. Alla digitala plattformar, alla krönikörer i etablerade eller mer perifera medier anser sig utöva kritik. Gränsen mellan åsikter och kritik är nedriven. Enligt många finns det ingen anledning att betrakta en professionell kritikers omdöme som högre eller mer giltigt än någon annans.

Ända sedan den professionella kritiken i Europa föddes i slutet av 1600-talet (en del vill skriva 1700-talet, men de har fel) och fram till första världskriget var det i kritiken som avgöranden om konstens värde fälldes.

Det var i den kritiska diskussionen av litteratur och teater som fördes i tidskrifter och tidningar som man förhandlade kring moral och de värden som ansågs skapa en civiliserad individ och, från 1800-talet, en civiliserad medborgare.


Med världskrigen slogs plötsligt inte bara en materiell värld i spillror, föreställningen om det kulturella framåtskridandet fick sig en knäck vars brottstycken än i dag syns. Det går att argumentera för att den senare delen av 1900-talet var ett heroiskt försök att reparera det brottet, därav det utrymme och den status som kritiken ernådde.

Alla har åsikter, men en åsikt gör ingen kritik. Etymologiskt innebär kritik att särskilja. Att läsa Stephen Farran-Lees urval av Leif Zerns kritik får därför en lite nostalgisk lyster över sig. Så långa texter, så självklara referenser till historiska figurer och ett så självklart tilltal där den skrivande inte behövde tvivla på sin läsares kunskaper, förmåga eller intresse.


I Zerns kritik som inledningsvis och vid enstaka senare tillfällen även innefattade litteratur, ställer sig hans texter som en bro mellan konsten och offentligheten. Jaget är närvarande som en kontaktpunkt, subjektiviteten är aldrig ett självändamål.

Zern är uppskattad för sin förmåga att sätta ord på det som når honom från scenen. Inte i första hand genom att beskriva scenografin, utan snarare genom att hitta liknelser för vilket intryck den gör. I sina bästa stunder ser han hur den blir en medspelare till skådespelarna. 

För visst är det skådespeleriet som har huvudrollen i Zerns kritik. Det är deras insatser som ger en friande eller fällande dom, även om kritikens utrymme fram till en bra bit in på 90-talet gav möjlighet till att ge både ris och ros i större utsträckning.


Hur ser då hans teatersyn ut? Själv har jag alltid ansett att som kritiker ska jag inte ha någon bestämd teaterestetik, snarare handlar det om att förhålla sig så öppen som möjligt inför scenkonstens olika uttryck och möjligheter. Med erfarenheter från 60- och 70-talens experimenterande scenkonst utsattes Zern tidigt för teater som fjärmade sig från den naturalistiska traditionen. Likväl är det den senare som tycks vara honom den mest tillfredsställande.

Bergman, Norén och Fosse ägnas en egen avdelning i boken. Dessa tre har skapat sina egna världar och Zern ägnar dem alla detaljerad uppmärksamhet, om än varken Bergman eller Norén fullt ut gillas.

Men det är ändå där någonstans vi kan finna Zerns teatersyn, en teater som vrider vår verklighetsuppfattning några varv och därmed ger publiken en upplevelse av klassiskt snitt, utile dulci, konsten att förena nyttan med nöjet.

Se där teaterns grundläggande funktion i det demokratiska samhället och med den kritikens uppgift att hålla samtalet vid liv.

ARTIKELN HANDLAR OM

Teater

Leif Zern