Sorgesång över en skör mamma

Levande och inkännande klassmedvetet i ”Mammajournalerna”

Av: Pia Bergström

Publicerad:
Helene Rådberg, författare och poet.
Foto: Johanna Arnström
Helene Rådberg, författare och poet.

Mamma är lik sin mamma, sjöng Siw Malmkvist retsamt på 60-talet. Den gamla schlagern kommer för mig när jag läser Helene Rådbergs smärtmörka roman Mammajournalerna. Inte bara för att romanens berättare fasar för sina likheter med sin olyckliga mamma Barbro utan för att hon boken igenom kämpar med att slita sig loss från sin otillfredsställda mammalängtan.

Barbro, som växte upp i en arbetarfamilj i Sandviken på 30-talet, förlorade sin mamma när hon bara var tre år. Som vuxen led hon av återkommande depressioner, ångestattacker och stämningssvängningar. I bruksorten var psykisk sjukdom en skam. Kvinnor skulle vara arbetsamma, tåliga och aldrig klaga.

Och Barbro var tidvis glad och social, duktig på att sy och inreda, vacker och flirtig, gillade att dansa. Intresserad av politik. Men när de svåra perioderna kom ville hon bara dö.

Helene Rådberg har tidigare gett ut flera diktsamlingar med kvinnors vardag och arbetsvillkor som tema. I Mammajournalerna har hon skickligt vävt ihop en mycket stark text om mammans inre svårigheter och vilken inverkan de haft på hennes eget liv.

Här blandas syn- och känselminnen av vaksamma barndomsdagar och långa vistelser hos farmor och farfar med citat ur moderns tättskrivna men torftiga sjukhusjournal. Intervjuer av moderns grannar och vänner med tankeväckande dialoger hos den egna terapeuten som författaren sökt hjälp hos efter att ha blivit utbränd i barnomsorgen.

Pronominet är oftast du, riktat till den döda mamma, mycket sällan jag. Ett ställningstagande, tror jag, i tidens jagjagjagiga kör. Men främst en gestaltning av den egna jagsvaga relationen till modern.

Den ångestplågade Barbro höll nämligen en distans till sin äldsta flicka, tålde sällan närheten barnet krävde. I olika skärande scener inbäddade i skentrygg folkhemsnostalgi visas hur barnets kärlekslängtande hjärta sviks, hur hennes anpasslighet utvecklas. Hon vakar över moderns humör men vågar aldrig bli arg själv.

När hon blir vuxen och mamman ringer på nätterna och gråter kan dottern aldrig sätta gränser, fast hon vill slänga på luren. Hon upplever mammans skräck och panik som sin egen, har inget skydd, inte självkänsla nog att hävda sin integritet. ”Jag är invaderad av dig. Du sitter inne i mig. Jag måste skydda dig.”

Det visar sig i journalerna att modern sedan tidig ungdom gjort upprepade självmordsförsök, att hon medicinerats med både lithium (mot bipolär sjukdom) och flera känslodämpande, lugnande och antidepressiva tabletter som hon ätit lite hur som helst.

Det som slår en är hur korta och likgiltiga journalanteckningarna är. Hon har aldrig fått någon insiktsterapi, för hon har ansetts för skör! Inte skymten av vårdplan eller egentligen mänskligt långsiktigt ansvar. Men alltid snabb utskrivning. Som om hon inte var värd besväret.

Jag tvivlar på att hon behandlats med sådan nonchalans om hon varit aktad fru till någon av järnverkets ingenjörer.
Mammajournalerna är en dov sorgesång över en känslig, skönhetstörstande och mångbegåvad kvinna som kunde fått ett annat öde om vården och attityderna till psykisk sjukdom varit annorlunda. Rådberg skriver klart och levande, inkännande klassmedvetet, färgrikt.

Men romanen är lika mycket en närkamp med egna demoner och en undersökning av hur känslighet för andras behov – så bra egenskap för föräldrar – också kan leda till sammanbrott. Som så ofta sker när omhändertagande och överduktiga kvinnor blir andligen utsugna inom vården och omsorgen.

Publicerad:

LÄS VIDARE

Bokrecensioner

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturredaktion guide till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.

ÄMNEN I ARTIKELN