Förortsfantasy som imponerar

Malin Krutmeijer om Lisa Förares debut ”Varken”

avMalin Krutmeijer

Foto: Severus Tenenbaum
Lisa Förare debuterar med ”Varken”.

Sedan hennes syster Gabriella försvann har Sara gått på alkohol, små blå piller och tillfälligt sex. Vi möter henne i Stockholms tunnelbana där hon gravt bakfull försöker stänga ute andra människors lukter och tankar. Sara är nämligen hypersensitiv, och inte bara det: hon kan ta sig in i folks huvuden. 

Efter att hon manipulerat en väktare kommer en elegant kvinna fram, och plötsligt vaknar Sara på ett kontor. Förespeglad att få utreda vad som hänt Gabriella låter hon sig enrolleras av Probonum, en organisation som intervenerar över gränserna mellan olika verklighetsskikt.

Nej, matskribenten och kokboksförfattaren Lisa Förares debutroman Varken är ingen deckare, men jag gör ett undantag och åberopar lex Stephen King, som jag förvisso själv skapade när jag recenserade honom här på krimsidan.

King är en av Förares uppenbara inspirationskällor. Andra är tv-serier som Sabrina, tonårshäxan och True blood. Här finns också stänk av Maria Gripes romaner och – förstås – Sveriges egen fantasymästare John Ajvide Lindqvist

Men Förare har sin egenart också. Jämfört med Ajvide Lindqvists alltmer eteriskt molande böcker (jag menar inte det negativt), så sprätter Varken i  stället muntert och medryckande. Humor är svårt att sätta på pränt, men här ligger den fint i vinklar, tonfall och i romanfigurernas själva uttryck. Den skrivs inte på näsan, förtar aldrig mystiken och slår aldrig sönder spänningen.

Förare kan gestalta helt enkelt. Hon hittar varsin tydlig röst åt alla karaktärer och bygger en intensivt doftande förortsfantasyvärld med lätt och säker hand. Ajvide Lindqvist har sitt Blackeberg, hon har Älvsjö i Stockholm, särskilt området runt Långsjön. Där är fullkomligt inpyrt med övernaturliga väsen som maror, vragor och väntare. 

Här finns också den nordiska mytologins nornor, kallade tvinnare. De erbjuder ”livscoaching” i sin garnbutik, och är överhuvudtaget väldigt i tiden: tröstar sig med Netflix och frossar i sport-tv. Deras bjära stjäl inte mjölk utan vin. Vi lär känna dem genom excentriska brev som U (Urd, får man förmoda) skriver till en högre makt, där hon försöker referera noga ”likt de stora – Robert Laul och Erik Niva”. Det är otroligt roligt, och vittnar om lekfullheten som genomsyrar romanen.

Som rätt många samtida fantasyförfattare lägger Förare ut en smärre bombmatta med effekter, och när den mot slutet verkligen tokbriserar i ett surrealistiskt fyrverkeri blir det för mycket för mig. En smula återhållsamhet med magiska stenar, mjölkvita dimmor och märkliga väsen skulle ha hållit de dramatiska strängarna bättre spända.

Men fram till dess är Varken en stort underhållande och imponerande debut.

ARTIKELN HANDLAR OM