Trevlig munsbit av Deon Meyer

”Kvinnan i den blå slängkappan” – och ytterligare två nya deckare

Foto: SUSANNA FORSELL
Deon Meyer, aktuell med ”Kvinnan i den blå slängkappan”.

avMalin Krutmeijer

BOKRECENSIONER

”Kvinnan i den blå slängkappan” av Deon Meyer (Weyler)

övers. Jesper Högström

Det här är en trevlig munsbit till polisroman. Sydafrikanske deckarmästaren Deon Meyer klockar in på 150 effektiva sidor om mordet på en konstexpert, och spår som leder till en okänd målning av en elev till Rembrandt. Meyers hjälte, mordutredaren Benny Griessel, har slutat supa och är förälskad, hans partner Vaughn Cupido är rivig och rutinerad.

Här talar alla figurer verkligen med egna röster. Det sydafrikanska samhällets komplexitet ligger antydd som en fond. Folk pratar xhosa, zulu och afrikaans, spänningar mellan svarta och vita tar sig olika uttryck i vardagen. Miljöskildringen får annars kanske stryka på foten en smula i det kortare formatet, men det är uppfriskande med något mer renskalat bland alla tegelstenar i genren.

Guldstjärna i kanten för Jesper Högströms lyhörda, språksäkra översättning.

”Levande charader” av Ulf Bjereld och Marie Demker (Hjalmarson & Högberg)

Två progressiva statsvetarprofessorer från Göteborg skriver en deckare – självklart kastar jag mig över boken. Bara för att upptäcka att den utspelar sig i Stockholms kulturvärld, men där finns ju guld att gräva.

Inledningen är lovande. En mäktig tjänsteman på Kulturrådet mördas under en vernissage på Waldemarsudde, journalisten Daphne dras in i intrigerna. Tyvärr är författarnas känsla för samtidskultur begränsad. Utdragen ur Daphnes tidningstext är sannerligen inte ”rapp journalistprosa”, och just Lukas Moodysson skulle nog inte skriva en pjäs om ”identitetsupplösning”.

Politik är i stället deras bästa gren, men de skriver den på Daphne som vore hon ett pappersark och inte en litterär gestalt. Hon blir tämligen fullklottrad. Det hjälps varken att åsikterna är sympatiska, eller att en avdankad författare till skillnad från huvudpersonen får liv på boksidorna. Detta blev inte bra.

”Sekreteraren” av Renée Knight (Sekwa förlag)

Övers. Helen Sonehag 

En thriller som inte badar i blod – bara det sticker ut nuförtiden. Renée Knight, före ­detta manusförfattare och dokumentärfilm­regissör på BBC, skriver en lågmäld prosa som gränsar till det opersonliga men ändå har ett sug.

I centrum står en sekreterare med stark yrkesstolthet. Hon är obrottsligt trofast mot sin arbetsgivare, en karismatisk kvinna som är styrelseordförande på ett stort livsmedelsföretag men också en populär tv-kock. Så lojal faktiskt, att hon reducerar sig själv till statist i chefens liv.

Det är ett ganska klassiskt upplägg, med självupptaget herrskap och tjänsteandar som iakttar allt från en maktlös position – tills den dag deras lojalitet visar sig ha missbrukats. Här handlar det om girigt och hänsynslöst fulspel, vars effekter utmynnar i en tyvärr lite klyschig omkastning. Men vägen dit är läsvärd.

ARTIKELN HANDLAR OM