Allt om tillvarons materiella överlevnad

Vemodet undgår ingen i Raattamaa Viséns släktkrönika

avPia Bergström

1 av 2 | Foto: Sofia Runarsdotter
Pia Mariana Raattamaa Visén

Att kalla Pia Mariana Raattamaa Viséns Där rinner en älv genom Saivomoutka by för roman, med dess friheter och fantasier, känns inte riktigt rätt. Snarare är den en jordbunden, nästan sociologiskt redogörande släktkrönika. Själv kallar hon den helt enkelt för ”en berättelse om en plats”.

Saivomoutka ligger långt uppe i Norrbotten vid Mouni­älven, som är en biflod till ­Torne älv och utgör den naturliga gränsen mot Finland. Hit kom i mitten av 1800-talet ­Juhani Raattamaa vandrande med en annan ung man, som ville skapa sig en bättre framtid. De röjde och öppnade upp marken för en ny by, skrev till kungs och fick marken och skogen omkring som kronomark.

De byggde ett gemensamt pörte, satte potatis och lite korn på myrängarna, jagade, fiskade och sålde skinn och virke för att få pengar till krono­skatten.

Snart kom kvinnorna genom skogen med några kor. Juhani blev sedermera också predikant och en av Lars Levi Laestadius främsta medarbetare.

Krönikan om familjen Raattamaa, indelad i avgörande årtal, följer Juhanis son Israels familj, hans barns uppväxt i byn. De äger renar men är inte samer, talar tornedalsfinska men bor i Sverige. Men platsen vid älven är deras hem.

Och detta ­varande, genom mörka kalla vinternätter, korta jublande smält­vattens­vårar och myggiga korta dygnsljusa somrar blir till en berättelse, främst om kroppsarbete och händernas mångkunnighet, om livets nödvändiga materiella överlevnad. Fokus och inlevelse ligger oftast på Israels duktiga hustru Maija, som föder ­alla åtta barnen hemma, mjölkar korna, plockar hjortron och lingon, bakar och tar reda på viltet, siken och harrarna och det för mathållningen så viktiga renköttet.

När Maija blir änka, redan vid femtio, får hon ihop extrapengar med stortvätt som hon sköljer i iskalla älven. Hon kardar och spinner garn, väver mattor och stickar, hon tar på sig att rensa tarmar vid renslakten och tvingar döttrarna att hjälpa till. 

Alla barnen uppfostras strängt till arbetsduglighet.

Den något summariska krönike­formen ger liten plats åt mellanmänskliga dramer eller individuella drömmar. Det känns också som om författaren tagit stor hänsyn till att det är sina egna hon skildrat, vilket gör den oavbrutet fascinerande berättelsen lite förnumstig ibland. Det är långt till Sara Lidmans extravaganser.

Men ingen kan undgå det starka vemod som finns i den här krönikan, i själva tidens gång och obeveklighet. Den moderna utvecklingen av byn där folk skaffar bilar och bygger tvåvåningshus vänds alltför snart till avveckling. Och Maijas barn, som tidigt började slita i skogen, i gruvan, i utbyggnaden av vägarna och den norrländska vattenkraften tvingas nästan alla flytta söderut för att få jobb.

Maija säljer sina två kor först 1976, 81 år gammal. Hennes tre ogifta söner återvänder åldrade till barndomshemmet i den allt tystare byn där skolan lagts ner och affären. De slår myrängarna, rensar i skogen och inväntar pensionen på Ams-bidrag och sjukbidrag. När de är borta är det bara Maijas döttrar och barnbarn som gör ett och annat sommarbesök.

ARTIKELN HANDLAR OM

Romaner

Litteratur

Böcker