Kvinnokramp under ytan

Johanna Frändén läser Agnes Lidbecks uppföljare om ett systerskap som kört fast

Foto: Patrik Hedljung
Agnes Lidbeck (född 1981) är tillbaka efter succédebuten med ”Finna sig”. I nya romanen fortsätter hon sin undersökning om hur det är att vara kvinna i dag.
BOKRECENSIONER

I debutromanen Finna sig från förra året gjorde Agnes Lidbeck en fiktiv fallstudie av den moderna kvinnan som mamma, älskarinna och vårdare.

Hon vände och vred på den nyblivna mamman Annas livsvillkor genom att byta ut rekvisita – småbarn, äkta make och självupptagen älskare – utan att läsaren någon gång kom huvudpersonen särskilt nära. Själva förutsättningen för experimentet var att hon förblev närmast personlighetslös, för att inte skymma resultatet som kom ut ur det sociologiska laboratoriet.


I ”Förlåten” är rollbesättningen en annan, formatet mer tillåtande.

Systrarna Ellen och Maria mer eller mindre tvingas tillbringa ett par sommarveckor ihop för att städa ut familjens sommarstuga som ska säljas efter pappans bortgång.

Den framgångsrika och svårt asketiska Ellen underkastar sig tidig uppstigning, dagliga löprundor och metodisk utrensning av barndomsartefakterna.

Den lätt överviktiga Maria dricker vin, sover långt in på förmiddagen och fastnar lätt i nostalgi. Hon vill prata. Ellen vill städa. I bakgrunden lurar en familjetragedi som avtäcks bit för bit.

En halvdan författare hade gjort det enkelt för sig genom att låta huvudpersonerna på ett tidigt plan slå fast hur olika de faktiskt är. Agnes Lidbeck lämnar den uppenbarelsen åt läsaren och skissar i stället fram relationens konturer, allt eftersom dagarna i skärgården tuffar på.

Dialogen är präglad av missunnsamhet och självbedrägeri, men också en desperat vilja att nå fram och hitta gemensam mark i en relation där positionerna tycks helt låsta. Hur många gånger kan Maria påtala Ellens och pappans speciella relation utan att låta bitter? Hur mycket kan Ellen gulla med Marias son utan att hennes egen barnlöshet framstår som ett misslyckande?


I ”Förlåten” kommer läsaren huvudpersonerna betydligt närmre än i debuten, ibland tillåts både ångest och sorg nästan blomma ut. Romanen är rundare i kanterna, karaktärerna mer människor än objekt, men det är det återhållna och poetiskt kantiga språket som är dess främsta vapen. Få skribenter i Sverige äger sin text så fullkomligt som Agnes Lidbeck. Just när man tror att hon ska unna sig att bli i alla fall en gnutta sentimental landar berättelsen i ett hyperrationalistiskt utifrånperspektiv, som inte sällan får avsluta de korta kapitlen. De fungerar som en sorts återkommande örfil, ett effektivt knep för att hålla läsaren alert hela vägen genom den ganska grunda intrigen.

Norstedts lanserar Förlåten som ”ett närgånget, detaljerat porträtt av Ellen och Maria, det komplexa systerskapet och relationen till de människor som kretsar kring dem”, men det är egentligen inte systrarnas inre liv som är behållningen i berättelsen. Det är inte ens familjedynamiken som är huvudnumret. Förlåten handlar lika mycket om samhällets obönhörliga blick på – och dom över – kvinnan som inte uppfyller alla sociala krav: Marias dåliga karaktär. Ellens bedövande ensamhet.

Av bara farten bjuds vi på ett kliniskt skärskådande av två klassresor som gått åt varsitt håll och som villkorar syskonrelationen i nästan varje interaktion.

Hennes glasklara blick kombinerat med en både säregen och millimeterexakt prosa, placerar Agnes Lidbeck någonstans mellan Lena Andersson och Monika Fagerholm i bokhyllan. Varenda citattecken är betydelsebärande, varannan mening är en liten formuleringstriumf.


Titeln ”Förlåten” förebådar en final där någon form av socialt brott ska sonas, men så banal tillåter sig Agnes Lidbeck förstås inte att bli. På samma sätt som att Finna sig inte var någon självhjälpsbok är Förlåten ingen uppgörelse med familjedemonerna. Det handlar snarare om allt det osagda som finns där om man lyfter på förlåten, vilket människor i dysfunktionella relationer inte tenderar att göra.

Vi var många som blev golvade av Finna sig (2017) och undrade var romanförfattaren Lidbeck hållit hus i hela våra liv. När hon är tillbaka – föredömligt snabbt! – dras Agnes Lidbeck med oket att ha skrivit en sensationell skönlitterär debut och, gissar jag, konflikten mellan att lita på ett framgångsrikt recept och önskan att skriva sig vidare.

Förlåten är en mer konventionell berättelse, läsupplevelsen inte fullt lika klaustrofobisk.

Alldeles oavsett är det en roman som står stadigt på egna ben.

ARTIKELN HANDLAR OM