Träffsäker satir över SD:s Sverige

BOKRECENSIONER

Partiet driftkucku i Zulmir Becevics nya roman

Foto: Zulmir Becevic är född 1982 i Bosnien-Hercegovina. Foto: Marie-Britt Valc

”Avblattefieringsprocessen riktar sig till medborgare som är födda i Sverige av utlandsfödda föräldrar, medborgare som enligt gällande lag (som är under revision) och på grund av sin formella medborgarstatus inte kan utvisas.”

I Zulmir Becevics nya roman har ett främlingsfientligt parti, ”Partiet”, röstats fram till egen majoritet. Ett faktum som i högsta grad påverkar 15-åriga Alen vars pappa kommer från Bosnien. Alen kallas till ett möte på socialen där han får veta att han kommer att genomgå en långsiktig process för att bli kulturellt försvenskad. Något alternativ gives icke.

Som ett led i processen tvingas Alen börja som lärling/hushållsslav hos den adliga stofilen Karl-Olof Lagerstierna som med smått sympatisk tafflighet lär ut förmenad svenskhet i olika former.

I en underbar scen demonstrerar Karl-Olof exempelvis vådan av att komma på oväntat besök. De plingar på hos en av hans grannar, Albert, och ber om en fika. Det blir nobben förstås, efter några valhänta bortförklaringar från Albert.

”’Förstår du nu?”, sa Karl-Olof.

Jag nickade.

’Och Albert är ändå min bror.’

’Din bror?’

’Min bror.’

’Vilken jävla bror, mannen. Det är nästan synd om dig.’

Karl-Olof svarade inte. Hans leopardscarf fladdrade i den ljumma brisen, han stirrade framför sig med uttryckslös blick.”

Bosnienfödda Becevic (han kom till Sverige som flykting 1992) visade sig redan i debuten med Resan som började med ett slut (Alfabeta, 2006) vara ett lås på dialog och oväntade vändningar. Han har inte blivit sämre sedan dess, och i årets Avblattefieringsprocessen firar han dessutom triumfer som satiriker.

Driftkucku är naturligtvis SD:s trångsynta definition av Sverige och svenskhet, och den ”assimileringsprocess” som vidgås bland annat på partiets hemsida.

Trots en del smärre hantverksmässiga brister, boken förefaller ha skyndats på för att komma ut lagom till valet, är det en välfungerande karikatyr som avtecknar sig fint mot romanens mörka och isande grundstäming.

Alen erfar genom hela skildringen en mardrömslik känsla av av brist på överblick och smygande förändring, inte minst hos sig själv:

”Genom att varje dag bemötas som en främling höll jag till slut på att bli en.”